Andrea Kronvall (SD) slår sig för bröstet över regeringens beslut om hårdare straff som ska göra Norrtälje tryggare. SD vill gärna att debatten ska handla om att straffa människor som framställs som obotligt kriminella. Men låt oss ta diskussionen om vad det egentligen handlar om – synen på människan och människans förmåga till förändring.
En av polisens mest erfarna bekämpare av organiserad brottslighet, Gunnar Appelgren, beskriver hur unga personer i kriminella miljöer – ibland kallade barnsoldater – agerar utan plan för vad som händer efter brottet. De förstår ofta inte ens att de kan åka fast. Det handlar inte om kalkylerande brottslingar, utan om barn som utnyttjas i ett system de inte behärskar. I veckan berättas om 15åringar som försökt rekrytera 8åringar – barn som lejer barn.
Just därför är det naivt att tro att hårdare straff i sig ska lösa problemet. Unga har svårt att få jobb, svårt att flytta hemifrån, skaffar barn senare eller inte alls. Vuxenblivandet skjuts på många områden fram. Utom när det gäller straff. Det pratas om att 6åringar ska punktmarkeras.
Att många reagerar på den hårda retoriken mot unga handlar nog om att vi i vår del av världen är ovana vid att sätta barn i fängelse och att splittra unga människor från sina familjer. Utöver det har vi varit trygga i att rättsliga åtgärder inte riskerar att bli godtyckliga. Sedan ca hundra år tillbaka har vi frångått tankar på att människor ska låsas in så länge att vägen tillbaka till samhället i praktiken försvinner.
Missförstå mig rätt: vissa straff behöver skärpas och det är bra att brottsoffer ska få bättre stöd. Det gäller t ex mäns våld mot kvinnor. Men stora delar av regeringens politik väcker allvarliga frågor. Lagrådet har riktat skarp kritik mot flera av förslagen kring bristande rättssäkerhet, otydliga lagar och otillräcklig analys av vilka konsekvenser förslagen kan få.
Samtidigt vet vi att lagändringarna kräver en massiv utbyggnad av kriminalvården. Vi talar om ett samhälle där allt fler människor ska sitta inlåsta allt längre tid. Lösningar som att hyra fängelseplatser utomlands är konkreta alternativ. Det för tankarna bakåt i historien – inte framåt.
Frågan är vad det gör med ett samhälle. Högern utnyttjar flitigt narrativet om den kriminelle invandraren och skickar skötsamma tonåringar och anställda inom vård och omsorg till länder de flytt för att komma undan krig och förtryck. Nu odlas narrativet om bristande vandel som något som kan komma att appliceras godtyckligt på den som inte passar i högerns perfekta samhälle. Det känns inte särskilt tryggt.
I grunden handlar det inte om att vara “hård” eller “mjuk”. Det handlar inte om livstids fängelse eller saft och bulle. Det handlar om människosyn. Tror vi att människor för all framtid kommer att vara synonyma med den värsta handling de någonsin har begått? Eller tror vi att förändring är möjlig?
Ett samhälle som slutar tro på människors möjlighet att förändras blir kallare, hårdare – och i längden också otryggare. Trygghet byggs inte genom godtyckliga lagar eller rädsla för ett hårt straff. Trygghet byggs inte genom att ge upp tanken på en andra chans. Låt diskussionen handla om ur vilken människosyn dessa förslag växer fram – och om det är den människosynen vi vill forma vårt samhälle kring.
