Det sägs att människor har samlats för att handla vid Norrtäljeviken långt innan det fanns en stad som hette Norrtälje. En handelsplats tros ha funnits här redan på 1200-talet.
När Norrtälje fick stadsprivilegier 1622 flyttades marknaderna i Lännaby och Söderby-Karl till den nya staden. Då fyllde marknaden en självklar funktion: människor kom för att sälja det de producerat och köpa sådant de inte själva kunde få tag på.
Fyrahundra år senare behöver vi egentligen inte marknaden längre, men ändå kommer vi tillbaka. Så vad är det egentligen vi går på marknaden för?
För mig och många av mina generationsvänner började Norrtälje marknad flera dagar innan den första knallen fällt upp sitt bord. Den började i skolan.
Vilka skulle man gå med? Och framför allt: fanns det någon chans att hamna i samma sällskap som den där hemliga förälskelsen? Man planerade och sonderade terrängen. Alla var taggade och förväntansfulla.
Kruxet var bara att idén om att gå runt på Norrtälje marknad i ett större kompisgäng var ganska naiv. Efter fem minuter hade någon stannat för att köpa sockervadd, några dragit till tivolit och resten försvunnit i folkhavet.
Det fanns inga gruppchattar. Så hade man kommit ifrån varandra fick man ha ögon i nacken och hoppas på det bästa.
Marknaden var samtidigt ett paradis för saker som ingen egentligen behövde men som kändes livsviktiga när man gick i mellanstadiet. Pruttspray/Skitspray. Lysstavar. Snöspray. Laserpekare. Serpentinspray. Hårspray i skrikiga färger som gjorde fingrarna iskalla och fick fingertoppen att sticka vid användning.
Och vem kan glömma de små halvmåneformade membranen som man stoppade i munnen för att vissla som en fågel med. Eller de där små vita påsarna som innehöll sand och silverfulminat, som small när man slängde dem i backen.
Utbudet var inte alltid helt barnanpassat heller. Vissa knallar sålde Zippo-tändare, vuxenfilmer, pinup-kort och butterflyknivar till mindreåriga, och dagen efter kunde någon av skolans stökigare typer stolt vifta med sin kniv på skolgården, medan någon annan inhalerade helium för den roliga röstens skull.
Tiderna var annorlunda.
Samtidigt hade framtiden börjat göra sitt intåg. Man kunde köpa skal och blinkande antenner till sin första mobil, som mest sannolikt var en Nokia eller Ericsson.
Själv kom jag hem med Nirvanas From the Muddy Banks of the Wishkah på CD, en Scream-mask, Scream 2 på VHS och en The Offspring-tröja som naturligtvis var ungefär tre storlekar för stor.
De som verkar få störst behållning av marknadens utbud idag verkar snarare vara små barn som går omkring med någon fullständigt meningslös plastleksak – och äldre som kommer hem med korv, hjortronsylt och skinnhandskar.
Har marknaden förändrats - eller är det bara jag som har gjort det?
En sak tycks dock vara evig.
VARGTRÖJAN!
Den finns fortfarande där, ofta i fleece, med en varg som majestätiskt blickar ut över något månupplyst bergslandskap. Det är ett fascinerande och ordentigt omdiskuterat plagg, framför allt av dem som aldrig burit en vargtröja själv.
Vargtröjan har på något märkligt sätt gjort en klassresa: småstad och landsbygd, via modets absoluta utmarker, för att senare dyka upp på betydligt creddigare kroppar i Stockholms nattliv.
Hos de sistnämnda misstänker jag vissa ironiska tendeser kring bruket av vargtröjan.
Ett av mina starkaste minnen av Norrtälje marknad är egentligen inte något jag köpte.
Det är slutet. När mörkret hade fallit och knallarna började plocka ihop kom alltid samma vemod.
Oktoberkylan slet tag i den sockerstinna mellanstadiesjälen. Tivoliets karuseller gjorde sina sista varv till gamla eurodisco-hits som fräste genom slutkörda högtalare.
Kajorna skrek över kastanjeträden vid Musikskolan. Trafikljusens tickande ekade genom den allt tommare staden tillsammans med gummisulorna från människor som traskade hemåt.
När alla gått hem kunde man tydligt se på Norrtälje att marknaden hade varit i stan. Serpentinspray hängde från vägskyltar och fasader, smällarna låg som snöflingor på backen och oktoberdimman vittnade fortfarande om de alla dofter som nyss hade samsats bland kåkarna.
Nu var det över.
Fast dagen efter återuppstod en liten del av marknaden på skolgården. Alla skulle visa sina fynd. Någon blev nedsprayad ännu en gång.
Så vad är det egentligen vi går på marknaden för? På 1600-talet var svaret enkelt: man behövde handeln.
På 90-talet trodde jag nog att svaret var godisremmar, stinkbomber, CD-skivor och chansen att råka hamna bredvid någon man var hemligt förälskad i.
I dag tror jag att det är något annat. Åtminstone för egen del. Känslan av att en helt vanlig onsdag plötsligt blivit något annat.
Samt ett tillfälle att bli lite nostalgisk.
För fyrahundra år sedan gick människor på marknaden för att få med sig något hem. Det gör vi fortfarande. Det är bara inte nödvändigtvis något man kan bära i en påse.
Amen.
Honorable mentions:
- Vild-Hasse
- Plånböcker med kedja
- Valsång på CD-skiva
- Panflöjter










