SIGNERAT POVE
Jag brukar verkligen anstränga mig för att inte bli politisk i mina krönikor. Jag försöker vägra.
Men nu ska jag tycka om politik för ett ögonblick. Inte ”tycka om”, märk väl, utan tycka om.
Jag tänker inte lägga några politiska värderingar här nu, nej, nej. Men jag ska ge mi på sossarna lite om ni kan ha överseende med det. Inte deras politik, den skiter jag i liksom det mesta i det ämnet.
Nej, deras val av ny partiledare verkar av allt att döma bli Magdalena Andersson, nuvarande finansminister.
Ursäkta, men vill inte sossarna ha en förändring? Vill de inte locka nya väljare?
Partiet har krisat sig igenom decennier, sett i väljarprocent. Och de har fått en radda möjligheter att göra fräscha, lite oväntade val av partiledare.
Det gjorde partiet en gång, när de valde Håkan Juholt.
Men si det gick inte för sig, inte ens inom partiet, vilket gjorde att herr Juholt fick löpa gatlopp påpiskad till och med av egna partimedlemmar. Det var ett motbjudande skådespel och, som jag tror, ett stort misstag. Men det får vi aldrig veta.
Hur kunde de liksom välja en sympatisk, empatisk, folklig och trevlig lirare?
Ve och fasa pyste det inom sossarna ganska snart. Och strax efter slängdes Juholt under bussen.
Nu är det dags för Magdalena Andersson att ta fatt i stafettpinnen. Tydligen.
Vad jag tycker om det valet?
Gääääääsp.
Provocerande förutsägbart och ett val som inte kommer förändra ett skit över tid när det gäller väljarprocent. Tro mig.
Eller varför skriver jag tro mig? Ge mig en anledning att ni ska tro mig när det gäller politiska analyser?
Men jag kan väl få gissa? Min gissning är säkert lika okvalificerad som någon annans.
Åter till valet av partiledare när nu Stefan Löfven lämnar (den sjunkande?) skutan.
Det är så tydligt att sossarnas, och många andra partiers ska sägas, val av ledare i princip alltid är ett val där hänsyns bara tas inåt. Med det egna partiets lilla bubbla som första mottagare, övriga politikers bubbla den andra.
Väljarnas bubbla verkar de inte ens intresserade av.
Sossarna har varit Sveriges största parti i evigheter, men sedan länge i en stadigt krympande kostym.
Borde de inte ställa sig frågan då. Gör vi rätt? Vad gör vi för att dels locka tillbaka gamla väljare, dels få in nya?
Delfråga ett besvarar lekman Persson med: Kanske vore det en idé att föra klassisk socialdemokratisk politik. Kanske sluta med att hela tiden hålla upp ett blött pekfinger i luften och känna vart vinden blåser.
Delfråga två besvarar nu självutnämnd politikerexpert Persson med: Genom att våga välja något mer nytt, någon mer oväntad, kittlande. Någon som får potentiella sosseväljare att känna: wow, nu kör vi.
Men nä. Icke intressant eller ens möjligt för i Partiet ska man komma rätt väg, ha rätt bakgrund. Bida sin tid i kön så länge att man sedan ter sig helt ointressant och frammanar gäspningar hos ”vanligt” folk. Som jag då.
Då spelar det ingen roll om man, som Magdalena A dessvärre tycks vara, är illa omtyckt av alldeles för många i väljarkåren.
Ja, ja… politiken blir alltmer politiserad, alltmer ett slags internt tramsande med slagord och tydliga avståndstaganden snarare än egna politiska idéer.
Jag har tappat lusten att ens engagera mig faktiskt. Lite ledsamt, men så är det.
Ändå sitter jag här och har tankar och åsikter om just politik.
Och jag kommer givetvis ta min medborgerliga plikt på allvar och lägga min röst nånstans när det är dags nästa år.
Man är banne mig inte klok, som nån sa.
Och till er som nu fått för er något:
Nej, jag ställer inte upp som partiledare för sossarna.
Meddelas endast på detta sätt.
Pove Persson - Mitt Roslagen
