Imorse kom ännu ett avslöjande. Vänsterpartiet har bjudit in palestinska Fatah-företrädare som hyllat terrorister och martyrer till riksdagen. Partiledaren Nooshi Dadgostar var med. En av gästerna har tidigare hyllat attentat mot judar. En annan har uppmanat till ”självuppoffrande aktioner”.

Under helgen ströks ytterligare åtta kandidater från Vänsterpartiets listor efter att Expressen visat hur de spridit antisemitiska konspirationsteorier, hyllat Hamas och Putin. En delade material om att judar kidnappar barn och tappar dem på blod. En annan hyllade Hamas-ledaren Yahya Sinwar. Totalt har dussintals kandidater petats sedan i somras.

I juni visade samma granskning att kandidater i ett tjugotal partiföreningar firat Hamas massaker den 7 oktober 2023, ifrågasatt Förintelsen och spridit judehat. I Helsingborg ska kandidater ha delat ut godis till barn samma dag som attacken och skanderat stöd. Partiet har också skickat hälsningsbrev till palestinska fångar dömda för självmordsdåd och kidnappning. Riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas delade en bild om att ”sionistjudarna” styr banker och politik. Hon lämnade partiet tillsammans med Daniel Riazat.

Vänsterpartiet svarar att det är enstaka rötägg bland tusentals fritidspolitiker och att de plockas bort när media frågar. Men volymen, spridningen över landet och att partiledningen själv tar emot personer med den här bakgrunden talar emot slumpen. Statsministern har kallat det en infiltration. Oavsett om man delar den formuleringen eller inte är det uppenbart att partiet fiskat röster i miljöer där judehat och terrorromantik inte är tabu.

Det här är inte ett norrländskt problem, inte ett problem i min hemtrakt på Öland och inte ett roslagsproblem. Det är ett storstads- och förortsfenomen. Där gror islamism, identitetspolitik och gammal vänsterextremism. I demonstrationståg med Hamasflaggor, i sociala medier där konspirationsteorier om judar sprids som sanning. I Sverige utanför storstäderna är vardagen en annan. Antisemitism är inte en identitetsmarkör. Den är ett svek mot den svenska historien och mot den judiska minoritet som bott här i generationer.

Sveriges judar ska kunna gå till synagogan utan beväpnad vakt, skicka barnen till skolan utan hat och leva utan att politiker i Sveriges riksdag tar emot dem som hyllar mördare av judar. Det är ett minimikrav i ett civiliserat land. En regering som behöver Vänsterpartiet för att sitta kvar kan inte ge det skyddet. Partiet har visat, gång på gång, att det antingen inte ser problemet eller inte vill se det förrän kamerorna är där.

Landsbygden kan stoppa detta. Norrtälje, Roslagen och övriga Sverige utanför de stora städernas förortsbälten röstar inte som innerstaden. Här väger sunt förnuft och motstånd mot extremism tyngre. En röst på Sverigedemokraterna och övriga Tidöpartier är en röst mot att släppa in ett parti som upprepade gånger visat sig oförmöget att hålla judehat och terrorromantik utanför sina listor och sina mötesrum.

Landsbygden har gjort det förut: hållit emot när storstaden sprungit iväg i radikalism. Den kan göra det igen. Inte genom att tiga, utan genom att rösta. Den svenska judiska minoritetens säkerhet är inte en storstadsangelägenhet. Den är hela Sveriges. Och just nu är det landsorten som har makten att säga nej.