Många hushåll i Norrtälje kommun är beroende av bil, bor i småhus och jobbar hårt. Då spelar det stor roll om politiken sänker vardagens kostnader eller driver upp dem. En vänsterregering riskerar att göra bensinen, boendet och arbetet dyrare.
Fyra år med Tidöpartierna har gett många vanliga familjer mer kvar efter att räkningarna är betalda. Skatten på arbete har sänkts. Drivmedelspolitiken har lagts om. Matmomsen har halverats. Det märks i plånboken.
För en tvåbarnsfamilj där den ena arbetar som polis och den andra som sjuksköterska handlar de ökade inkomsterna om ungefär 5 000 kronor mer i månaden jämfört med 2022. Det är pengar till mat, amorteringar och barnens fritidsaktiviteter.
Nu vill Magdalena Andersson ta över regeringsmakten med stöd av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Problemet är att dessa partier både lovar stora nya utgifter och vill göra sådant som vanliga hushåll är beroende av dyrare.
Moderaterna har sammanställt kostnaderna för Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets förslag. Enligt beräkningen saknas närmare 90 miljarder kronor. För en vanlig barnfamilj kan oppositionens politik innebära omkring 4 400 kronor högre kostnader i månaden.
Om staten både ska öka utgifterna kraftigt och höja skatterna på arbete, banker, drivmedel och företag kommer någon att få betala. Denna någon är nästan alltid hushållen.
Ta den föreslagna bolåneskatten. Socialdemokraterna framställer den som en skatt på bankernas vinster. Men banker fungerar inte i ett vakuum. När deras kostnader stiger kan de höja bolåneräntorna och avgifterna eller försämra sparräntorna. Skatten riskerar därför att skickas vidare till kunderna.
För ett hushåll med tre miljoner kronor i bolån kan det enligt beräkningar handla om omkring 7 000 kronor mer om året. Det hjälper inte att Magdalena Andersson uppmanar människor att protestera mot bankerna. Det är hennes egen politik som ökar kostnaden.
Samma sak gäller drivmedlen. I Norrtälje kommun är bilen inte någon lyxprodukt. Många bor långt från tätorten, arbetar på annan ort eller behöver skjutsa barn till skola och aktiviteter. Kollektivtrafiken kan inte ersätta bilen för den som bor på landsbygden eller i skärgården.
Tidöpartierna och Sverigedemokraterna har sänkt skatterna på bensin och diesel och minskat reduktionsplikten. Miljöpartiet vill gå åt motsatt håll. Partiets politik innebär högre koldioxidskatt, högre inblandning av biodrivmedel och dyrare bilkörning.
För den som bor mitt i Stockholm kanske ett par kronor mer per liter uppfattas som en klimatmarkering. För en familj utanför stan kan det vara skillnaden mellan en ekonomi som går ihop och en som inte gör det.
Även matkostnaderna spelar stor roll. Den halverade matmomsen ger barnfamiljer tusentals kronor mer kvar om året. Men med en ny regering blir reformen beroende av förhandlingar mellan fyra partier som tycker olika om både skatter och utgifter. Det som har sänkts kan höjas igen när andra vallöften ska finansieras.
Det är vänsterpolitikens svagaste punkt. Partierna talar gärna om vilka som ska få mer, men betydligt mindre om vilka som ska betala. Orden handlar om rättvisa och solidaritet. Notan hamnar ändå hos människor som arbetar, pendlar, handlar mat och betalar ränta.
Valet handlar därför inte bara om abstrakta miljarder i en statsbudget. Det handlar om vad som finns kvar på kontot i slutet av månaden.
För hushållen i Norrtälje kommun är skillnaden tydlig. Antingen fortsätter en politik som sänker skatten på arbete och håller nere kostnaderna för mat och bilkörning. Eller så får Sverige en regering vars löften kräver högre skatter och dyrare vardag.
Magdalena Andersson får kalla det solidaritet om hon vill. Det är du som får betala.
