Den parlamentariska grupp som tillsattes för att lösa frågan om VA-anslutningarna på Rådmansö gjorde sitt jobb. Den kunde lösa knuten som satte de boende på Rådmansö, bolaget Norrtälje Vatten och Avfall (NVAA ) och hela kommunen i en ohållbar situation. Men man ska inte tro att frågan därmed är avförd från dagordningen.
En lagändring som tillkom efter beslutet att bygga ut kommunalt VA Västernäs ger ett kryphål som gör att tid kan köpas. Den säger att kommunen ska ta “särskild hänsyn till förutsättningarna att tillgodose behovet av en vattentjänst genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”
Den här texten har inte prövats i praktiken. Ett tråkigt utfall vore en utdragen och dyr process med förelägganden från Länsstyrelsen och överklaganden ända upp till Miljööverdomstolen, där domen i principiella fall kan överprövas av Högsta Domstolen. Det finns andra kommuner i liknande situation, med skenande VA-kostnader för såväl enskilda som VA-verksamheter och i slutändan kommunen och här blir Norrtälje pionjär. I lagstiftningen finns ingenting som förändrar kommunens övergripande ansvar för VA-försörjningen. Det finns heller ingenting som förändrar den grundläggande problematiken med saltvatteninträngning och allt sämre status för intilliggande vattenområden.
Låt oss hoppas på den utredning som kommunen ska göra kring möjligheterna att klara avloppsfrågan med enskilda och samfällda lösningar. Tekniken finns, problemet ligger i om det går att bygga ett långsiktigt hållbart system, där privatpersoner och samfälligheter i avtal förbinder sig att följa kommunens specifikationer om installation, skötsel och underhåll och att underkasta sig regelbundna inspektioner. Viktigt, ty om t ex en samfällighet havererar sitter kommunens skattebetalare med svarte petter.
Återstår problematiken kring dricksvatten. Kanske avsaltningsverk och/eller åtgärder för att öka grundvattenbildning genom att minska avrinning och därmed öka infiltrering, Våtmarker kan också ha andra värden - här finns utrymme för kreativitet. Och inte minst: Vi vill skapa utrymme för tillväxt, för att fler kan flytta till vår kommun. Då måste VA-frågan lösas på ett långsiktigt, hållbart sätt, även på Rådmansö.
I VA-frågan krockar flera viktiga principer. En är att utsläppen inte får öka, helst ska de minska. En nästan helig princip är PPP, Polluter Pays Principle. Den innebär att den som förorenar ska stå för kostnaden. Men är den tillämplig i det här fallet? När kostnaden för att rena skiten varierar enormt mellan olika kommuner beroende på geografi och befolkningstäthet? I vissa kommuner kan det räcka med några meter ledning per invånare, i andra kan det uppgå till 90 meter. Ibland kan man gräva i lös sandjord. På vissa ställen, som alltför ofta i Roslagen, måste ledningarna sprängas fram. Det blir mycket dyrt. Därför slår PPP väldigt orättvist, och krockar med principen om likabehandling.
En ny finansieringsmodell borde tas fram, isynnerhet som VA-Sverige står inför behov av att bygga ut och sköta eftersatt underhåll till en kostnad som av branschorganisationen Svenskt Vatten uppskattas till ofattbara 560 miljarder kronor.
Larmsignalerna har duggat tätt. Svenskt Vatten, kommuner och Svenskt Näringsliv (som tycker att eftersatta VA-anläggningar är ett hot mot landets konkurrenskraft), alla säger samma sak. VA-beredskapsutredningen (SOU 2024:82) håller med och pekar på behovet av ett robust, motståndskraftigt VA i händelse av kris. Politiken finns inte med bland dem som reagerat. Det är ett underbetyg.
Det är uppenbart att VA-krisen inte kan lösas av enskilda kommuner. Här krävs strukturella grepp där staten tar ledartröjan.
Vad gör våra lokala partiföreträdare med kontakten i regeringen för att påverka till en ny, rättvis finansieringsmodell? Ingenting, vad jag sett. Dags för action!
