I jämförelse med många andra länder kan Sverige beskrivas som ett land där välfärden är nästan gratis. Vård, skola och omsorg finansieras gemensamt via skatten, och ingen ska behöva avstå från läkare, utbildning eller stöd på grund av plånboken. Det är en modell som har byggt både trygghet och tillit och som länge varit en självklar del av den svenska samhällskontraktet.
För att invånarna fortsatt ska känna trygghet och tillit till skattesystemet krävs att samhällskontraktet hålls i alla led. Oseriösa aktörer som tar sig in på de kvasimarknader som skapats inom välfärdens olika områden, och utnyttjar systemen för egen vinning orsakar minskad tillit till systemet. Politiker som inte sätter ner foten gentemot dessa och skyddar t ex hälso- och sjukvårdslagens första paragraf att den med störst behov är den som ska får vård först, utan i stället tillåter försäkringslösningar åsidosätter lagen, är ytterligare en orsak till att systemet ifrågasätts.
Parallellt med de förändringar som beskrivits inom välfärden blir allt fler delar av vardagen dyrare. Hyror och elpriser stiger i en takt som många hushåll har svårt att hänga med i. Matpriserna har ökat kraftigt de senaste åren och pressar både barnfamiljer och pensionärer.
Högkostnadsskyddet för mediciner höjs, vilket innebär den sjuke får betala mer ur egen ficka innan skyddet träder in. Avgiftsfri tandvård för unga tas bort, vilket flyttar kostnader från det gemensamma till individen, ofta i en ålder då ekonomin redan är ansträngd.
Motståndet mot höjda skatter och minskade överskottsmål är starkt bland de politiska partierna, inte minst i Norrtälje kommun. Även bland gemene hen kan det framstå som att höga skatter är det värsta som kan hända befolkningen. Alternativet är tyvärr att egenavgifterna kommer att behöva höjas inom förskola, fritids och äldreomsorg. Det må handla om olika enskilda reformer var för sig, men tillsammans pekar de i en tydlig riktning: fler kostnader läggs på den enskilde. Det slår hårt mot enskilda invånare i en låginkomst-kommun som Norrtälje som dessutom har en stor andel äldre.
Poängen med ett skattefinansierat system är att kostnader ska bäras gemensamt, för att skapa jämlikhet och förutsägbarhet. Skatteinstrumentet ska användas så det gynnar invånarnas bästa. Idag ges subventioner för den som äger sitt boende genom ränteavdrag och ROT eller den som har råd att ta in städhjälp via RUT. Resurser läggs på den som har råd i stället för på den som har behov av städhjälp via hemtjänsten. När avgifter smyger sig in och höjs bit för bit riskerar principen om att behoven ska styra att urholkas.
Om välfärden ska fortsätta vara en bärande idé kan den inte samtidigt bli alltmer avgiftsbelagd i praktiken. ”Gratis (nästan)” eller att solidariskt dela på kostnader är inget politiskt prestigeprojekt. Det handlar om en vilja att skapa ett jämlikt samhälle.
