Jag vet inte hur ni känner, men varje gång jag hör orden ”utvecklingssamtal” får jag en lätt känsla av déjà vu – och inte nödvändigtvis på ett positivt sätt. Som förälder förväntas man slita sig från jobbet för att (förhoppningsvis) får höra att allt går som det ska. Det är svårt att kalla det för utveckling. Många samtal hålls för att de måste hållas. Inte för att de behövs.
För lärare är det inte mycket bättre.
En lärare kan behöva lägga upp till två timmar på ett enda samtal. Har man en klass med 25 elever – och många har fler – hamnar man snabbt på 50 timmar per termin. Skollagen kräver dessutom minst ett samtal per termin. Det betyder i värsta fall 100 timmar per läsår. Mer än två veckor av arbetstid, bara på samtal som ofta går ut på att säga: ”Jo, allt flyter på som förra terminen… och förrförra…”.
Tänk hur mycket mer värdefullt den tiden skulle kunna användas: till att ge elever som halkar efter extra stöd, planera kreativ undervisning eller bara ta en kopp kaffe utan att känna sig stressad över nästa samtal.
Tänk om utvecklingssamtalen hölls minst en gång per år istället för slentrianmässigt varje termin? Lärarna skulle andas lättare, föräldrarna skulle slippa stressa, och barnen skulle ändå få den uppmärksamhet de behöver.
Självklart finns det situationer då samtalen fyller en viktig funktion, som vid skolstart eller vid lärarbyte. Men som standard borde vi se dem som tidskrävande bromsklossar som ofta säger mer om schemaläggning än om elevens verkliga utveckling.
Liberalerna vill ge rätt till två dagars betald ledighet per år för skolrelaterade möten. Det kan handla om både utvecklingssamtal och skolavslutningar. Det är ett bra förslag för att föräldrar ska kunna engagera sig utan att tappa både jobb och energi.
Låt oss också hoppas att förslaget att minska antalet obligatoriska utvecklingssamtal från en gång per termin till en gång per läsår i enlighet med den statliga utredningen “Tid för undervisningsupdraget” blir verklighet - för allas skull.
