De etablerade mediernas rapportering inför valet 2026 blir allt svårare att ta på allvar. Samtidigt som publiken matas med känslosamma reportage om personer som ska utvisas väljer stora redaktioner bort uppgifter som är avgörande för att förstå helheten. Det handlar allt mindre om journalistik och allt mer om opinionsbildning.
Under de senaste veckorna har svenska medier publicerat flera snyftreportage om en uzbekisk familj som riskerar utvisning. Tittarna får se tårar, oro och berättelser om människor som byggt ett liv i Sverige. Allt är utformat för att väcka sympati och ilska mot regeringens migrationspolitik.
Men samtidigt utelämnas centrala fakta. I rapportering från 100 procent och Riks framkommer att en av personerna ska ha dragit kniv när polisen kom till bostaden. Där framgår också att familjen trotsat hela 47 utvisningsbeslut under omkring tjugo års tid. Det är uppgifter som rimligen borde vara självklara att nämna i rapporteringen. Ändå tystas de ner.
Särskilt anmärkningsvärt blev det när Aftonbladet publicerade ännu ett känslosamt reportage dagen efter att uppgifterna om de många utvisningsbesluten blivit kända. Informationen fanns tillgänglig men läsarna fick ändå inte ta del av den. Det säger mycket om hur stora delar av svensk media arbetar i dag.
Journalistikens uppgift borde vara att ge människor relevant information så att de själva kan dra slutsatser. I stället agerar många redaktioner som politiska aktörer med målet att försvaga den blågula regeringen och hjälpa vänstern tillbaka till makten. Fakta som passar berättelsen lyfts fram medan sådant som stör narrativet sorteras bort.
Det är också därför förtroendet för traditionella medier rasar. Vanliga människor märker när rapporteringen blir ensidig och aktivistisk. Inför valet 2026 riskerar detta att utvecklas till ett demokratiskt problem. Ett land där medierna fungerar som en kampanjmaskin åt vänstern får till slut svårt att upprätthålla ett öppet och ärligt offentligt samtal.
