SIGNERAT POVE
När det är halt ute ser jag ut som en 90-plussare som stapplar fram. Säger folk i min omgivning.
Men försiktighet är mitt mellannamn, Pove Försiktighet Persson är jag det, så jag tar det.
Jag tar hånen och ibland följande glåpord.
För jag har ändå sparkat på månen. En perfekt volley må det ha blivit, utförd näst intill som cykelspark. Oavsiktlig visserligen, men ändå.
Försiktighet är nämligen inte att lita på.
Allt jag skulle göra var att hämta posten. Från huset där jag bodde då var det svagt motlut upp till trottoaren och vägen. Det hade som nu växlat obegripligt ofta mellan plus- och minusgrader.
Slask varvat med stenhård puckelpist av is, typ. Och så ett täcke nysnö över det sistnämnda. Förrädisk kamouflage av svår halka.
Jag stapplade försiktigt och spänt, stelt, på ett sätt som fick mig att se ut som att jag gjort tvåan i byxan, upp till trottoaren, de 50 meterna avverkades på typ sex minuter (möjligen en överdrift, men jag älskar ju sådana).
Väl upp på trottoaren, två meter från postlådan, slappnade jag av.
Stort misstag.
Pove, tulla ALDRIG på försiktigheten. Aldrig.
Plötsligt låg jag liksom upp och ned i luften med en vighet jag inte ens haft som barn. När båda skorna med innehållande fötter i oförsiktighet släppte greppet om både mig och marken upplevde jag den längsta sekund jag varit med om.
Jag skulle uppskatta att sekunden var ungefär 17 minuter. Så jag hängde där i luften, med huvudet på väg först ned på den kamouflerade trottoaren. Och tänkte.
En av tankarna, eller snarare en reflektion, jag hann med några sådana, var att det här kommer bli oskönt.
Det blev det.
Jag slog bakhuvudet i trottoaren, samtidigt som jag landade med platsen där ryggen byter namn till arsle, på den där kotan ni vet, precis på trottoarkanten. Fullträff kan man säga. Maximala 10 poäng för utförande och höjd, trots bara 8,5 för teknik.
Smärtan var olidlig för en med en smärttröskel på cirka 0,9 centimeter.
Jag skrek rakt ut.
Men tyst för att inte dra uppmärksamhet till mig och mitt nyligen genomförda akrobatiska nummer. Vi känner väl alla till den där reflexen vi människor har att när vi ramlar i offentlighet är det viktigare att ingen såg än att ryggen inte är i tre delar.
Det svartnade. Dels av smärta, dels av skam, när jag typ tre timmar senare (möjlig överdrift igen) förstod att mina långa ben for så högt upp i luften att jag fick en fin volleyträff på månen.
Hur jag kunde förstå det? Ja, det blev ju natt och dag för andra gången samma dygn. Det ÄR sant, jag lovar. Hur ska jag annars förklara det svarta? Jag måste ju har sparkat månen ett varv runt.
Smällen i ryggen fick mig att röra mig som en 127-åring närmsta veckan. Hemska saker. En lättare hjärnskakning var också möjlig, det fick jag aldrig veta då jag avstod läkarbesök av oklar anledning. Möjligen för att jag var rädd att det vid undersökning av mig och medhavd skalle skulle upptäckas andra fel.
Varför tvingade jag nu på er denna berättelse? Jo, har ni tittat ut på senaste tiden? Ena sekunden slask med fläckvis barmark fläckvis isbildning som när man tittar ut en timme senare har täckts av snö.
Alltså stor risk för repris av cykelspark. Så tycker ni att det för en stund svartnar och ljusnar inom några minuter kan det vara jag som halkat.
Och ser ni mig stappla fram, spänt, försiktigt och trevande, i offentlighet, varna mig om ni känner till plats för isfläck där under snön.
Men bara med en liten huvudskakning. Säg inget. Varningen ska ske ytterst diskret.
För vi skola icke draga uppmärksamhet till det som då snart, trots varning, kommer att ske.
Jag har fallit förr och kommer göra det igen.
Var försiktiga där ute.
Som om det nu skulle hjälpa…
Pove Persson - Mitt Roslagen
