"Prata med en vuxen om något känns fel."
Det är ett råd de flesta ungdomar har hört ända sedan småbarnsåren. Men vilken vuxen menar vi egentligen?
När en lärare eller fotbollstränare lägger handen på ställen som inte känns rätt, när du känner dig tvungen att delta i ”lekar” som du tycker är obehagliga. När du skickar en bild och sedan ångrar dig. När nakenbilder sprids. När du får dickpics skickade. Eller om det handlar om din bästa vän? En 15-årig tjej som börjar isoleras av sin pojkvän. När kontroll, svartsjuka och hot blir vardag. När du anar att något inte står rätt till.
Vem ska du då vända dig till? Vilken vuxen kommer att ta dig på allvar?
Något som jag slogs starkt av när jag skaffade Tiktok var de otaliga berättelser från unga; om övergrepp, sexuella trakasserier och destruktiva relationer. Där möts de ofta av tusentals kommentarer från andra unga, ibland stödjande, ibland fördömande. De lyssnar på varandra. Men var finns de vuxna? Vem tar emot berättelserna förutom att de blir inlägg på sociala medier?
I Norrtälje kommun har det konstaterats att ”att vara flicka” är en faktor som ökar risken för psykisk ohälsa. Det är ett jämställdhetsproblem. Men i Norrtälje finns också en prisad handlingsplan för psykisk hälsa och i den talar man om vikten av fysiska mötesplatser för unga som mår psykiskt dåligt. Norrtälje kommun hade också, till alldeles nyligen, en strateg för våld i nära relationer som nyligen startat ett nätverk just för våld i ungas relationer.
Forskning visar att våld i ungas relationer ökar, och det kryper ner i åldrarna. Var tredje femtonåring har varit i en parrelation där de blivit utsatta för någon typ av våld. Flickor är mer utsatta. Ungdomarna vittnar om att vuxna inte tar dem på allvar, att ungas relationer anses kortvariga och inte så allvarliga. Men vem som helst som varit fjorton år och superduperkär vet väl att en ung relation är på blodigt allvar?
Det finns flera ingångar till ungdomar i Norrtälje kommun; vi har fältarna som gör ett fantastiskt arbete, likaså Ungdomsmottagningen och de flesta lärare, fritidsledare, idrottstränare m fl som träffar ungdomar regelbundet. Och budskapet till ungdomarna kan förmedlas; Du har rättigheter. Det här är rätt, det här är fel, vänd dig till en vuxen om någonting känns fel. Men till vem kan ungdomarna vända sig? Och vad händer om den vuxne inte lyssnar och tar dem på allvar?
Jag tror att det senare är något som många unga varit med om och därför undviker att berätta för vuxna. Sen finns givetvis den skuld och skam som drabbar alla som utsätts för våld, tron att det är man själv som gjort fel. Det är av yttersta vikt att strategen för våld i nära relationer omgående ersätts för att undvik glapp i det viktiga arbete som kräver både samordning och långsiktighet. Det behövs förstärkta samarbeten mellan skola, socialtjänst och ungdomsmottagningen, men även föreningslivet behöver kunskap och medvetenhet.
Våld i ungas relationer uppstår inte i ett vakuum. Det hänger samman med ett samhälle som inte är jämställt, likaså med destruktiva mansideal och föreställningar om kontroll, svartsjuka och makt. Därför måste arbetet börja långt innan någon blir utsatt. Och alla vuxna som möter barn och unga i vardagen måste våga vara förebilder, men också våga agera vid misstanke om oegentligheter. Det är bra att det finns många vuxna i de ungas liv, men kanske behövs också en tydlig mottagare av just den här typen av berättelser?
Vi säger ofta till unga att de måste våga berätta. Men vuxna måste också våga lyssna. Och agera. Det är vuxenvärldens ansvar. Kanske vågar fler lyssna om det fanns någonstans att hänvisa den unge vidare för stöd? Kommunen har ansvar att se till att det skyddsnätet finns.
