På debatten i Elmstadalen i helgen väcktes en fråga från publiken om ett bygglov som stoppats av Försvarsmakten. Utan att ha någon som helst insyn i just det ärendet, vill jag ändå utgå från det svar som KSO Ulrika Falk gav mannen i publiken. Hennes svar var att Norrtälje kommun generellt sett är väldigt generösa med att ge bygglov och sedan får på fingrarna av bl a Försvarsmakten.
Det låter ju som något positivt, att vara generös, men att säga ja till en sak är också att säga nej till någonting annat. Att bevilja bostadsbebyggelse är att säga nej till annan användning av marken. KSO har rätt i att alla partier är överens om att det ska produceras fler bostäder i kommunen, men hur det ska gå till råder det inte total samsyn kring. För att det trots allt inte ska byggas hej vilt överallt, finns en mängd lagar och restriktioner för just bygg- och anläggning. För att skydda intressen som kanske inte alltid kan tala för sig själva. Eller där de ekonomiska incitamenten tryter.
I den här texten lyfter jag två exempel. Det första handlar om Björnö, ett tätortsnära naturområde som varit på tapeten sedan början av 1990-talet. På min dåvarande arbetsplats (Kvisthamraskolan) var många engagerade i att bevara den skog dit man hade möjlighet att göra utflykter med barnen. När det blev ett faktum att det ändå skulle byggas har det handlat om att rädda strandlinjen för allmänhetens möjligheter till friluftsliv, bevara Björkbacken och på senare tid skydda jordbruksmark och vissa växt- och djurarter. Hela Björnöområdet är gammal kulturbygd som till stor del består av odlingsmark. Flera av de områden som sedan tidigare är orörda är det pga t ex hopplöst norrläge som påverkar energiförbrukning och tillväxt negativt.
Trettiofem år senare är Björnö etapp 1 byggt och detaljplanen för etapp 2 och 3 har stoppats av Mark och Miljödomstolen. Detta väcker irritation i leden i flera politiska partier där man vill komma i gång med byggandet. Det händer att det suckas eller fnissas det åt anledningar som att skydda fladdermöss eller groddjur. Det är olyckligt att kommunen har den inställningen gentemot EU-direktiv, nationell lagstiftning och även sin egen omfattande strategi för att skydda jordbruksmark.
Det andra exemplet tar jag från norra kommundelarna där en välkänd exploatör nyligen fått bygglov för 27 campingstugor vid Väddö kanal. Bygglovet strider mot detaljplanen från 1985 som föreskriver en småbåtshamn, vilket i sig har utgjort underlag för dispens från strandskyddslagen. Att upphäva detaljplanen skulle innebära att strandskyddslagen åter trädde i kraft och omöjliggjorde exploateringen. Ett remissvar från bygg- och exploateringsenheten lyfter också problematiken med att uppföra dessa stugor i direkt anslutning till den angränsande jordbruksfastigheten, vilket kan komma att innebära störning i form av ljud och lukt.
Jag är inte tillräckligt insatt för att uttala mig om detta i sig är ett enbart dåligt beslut, men, och det är ett stort MEN; ärenden som på olika sätt är kontroversiella (och det är det alltid när man på olika sätt försöker kringgå lagar och regler) ska inte behandlas enbart av en nämnds arbetsutskott som detta senare exempel har gjort. Ett beslut som innebär att kommunen bryter mot lagar, EU-direktiv eller egna strategier behöver behandlas i bredare politiska församlingar så att fler får komma till tals och fler för- och nackdelar öppet kan vägas mot varandra.
Norrtälje kommun är generösa med bygglov. Det kan upplevas som positivt av den enskilde och ibland av allmänheten. Kommunens inställning till lagar och direktiv verkar vara annorlunda när det kommer till bygglov än vad den är i andra ärenden där det många gånger verkar helt hopplöst att ens pröva en otydlig lagtext. Ibland innebär kommunens generositet med bygglov att man bryter mot lagar. Lagar som finns där för att skydda intressen som kanske inte alltid kan tala för sig själva.
