Diskussionen om hur många timmar barn till föräldralediga, arbetslösa eller sjukskrivna ska få vara i förskolan är på tapeten igen och, som alltid, hamnar fokus på de vuxna. Behöver en arbetssökande verkligen trettio timmar i veckan? Varför ska en förälder som är hemma med ett spädbarn över huvud taget lämna sitt äldre barn på förskolan? Är det rimligt att den som är sjukskriven och kan fika med kompisar på stan har sitt barn på förskolan? Varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?

Frågorna ställs gång på gång och leder till stress hos alla föräldrar, inte bara de som är arbetslösa, föräldralediga eller sjukskrivna. Jag tänker på det som idag definieras som ”hämtatidigt-stress”. När jag arbetade på förskola i Vaxholm. Många familjer hade anställde barnflickor som hämtade barnen direkt efter mellanmålet. Inte sällan var barnflickorna nyanlända kvinnor utan pedagogisk utbildning. Tvärtom det perspektiv som menar att föräldrar överutnyttjar förskolan verkade det vara viktigt för de här föräldrarna att barnen fick kortare dagar på förskolan.

Det är dags att vi vänder på diskussionen; Förskolan är inte i första hand till för föräldrarna. Den är till för barnen. Kvaliteten i förskolan ska vara så hög att man frestas att överutnyttja den.

Annons

Förskolan är en av de viktigaste jämlikhetsreformer Sverige har genomfört. Där möter barn utbildade lärare, utvecklar sitt språk, lär sig samarbeta, lösa konflikter och bygga relationer. Där får barn möjlighet att växa tillsammans med andra barn, oavsett vilka förutsättningar de har hemma.

Det är därför det spelar roll att också barn till arbetslösa, sjukskrivna och föräldralediga får vara där. Inte för att vuxna ska få avlastning. Utan för att barn har rätt till en bra förskola.

Samtidigt går det inte att blunda för verkligheten. Norrtälje kommun diskuterar nu att återinföra rätt till trettio timmar i veckan för barn till föräldralediga. Det är i grunden ett välkommet förslag. Trettio timmar innebär att barnen får vara en del av verksamheten hela dagen, äta lunch tillsammans med sina kompisar och delta i den pedagogiska verksamheten utan att behöva hämtas mitt i.

Men reformer blir inte bra bara för att intentionen är god. Förskolan har varit hårt pressad under en längre tid och att nu barnantalet sjunker verkar inte innehålla några lättnader. Barngrupperna är på många håll för stora och blir större när förskollärare och barnskötare varslas och avdelningar stängs igen. Att erbjuda alla barn minst trettio timmar på förskolan kräver små barngrupper och utbildad personal under hela dagen.

Barn ska inte vistas i förskolan för att förvaras. De ska vara där för att utvecklas. Att erbjuda trettio timmar i stora grupper med ständigt nya vikarier riskerar att missa hela poängen.

När hämtatidigt-stressen får föräldrar med ekonomiska resurser att välja bort förskolan så snart de kan behöver vi våga ställa frågan om förskolan håller den kvalitet vi vill att den ska hålla. För en riktigt bra förskola är inte något man vill hämta från så tidigt som möjligt. Den är en plats där barn vill vara. Och där vuxna känner sig trygga med att låta dem vara.

Av den anledningen borde diskussionen inte börja med hur många timmar barn ska få vara i förskolan. Den borde börja med vilken förskola vi vill erbjuda dem. Först när vi har små barngrupper, utbildad personal och god kvalitet under hela dagen blir trettio timmar en verklig rättighet för barnen. Är erbjudandet om trettio timmar ett sätt att kunna behålla utbildad personal i förskolan trots vikande barnantal kan det vara intressant att titta på, men kvaliteten för barnen måste komma först.

Annons

En socialistisk förskolepolitik handlar inte om att erbjuda fler timmar till varje pris. Den handlar om att varje timme i förskolan ska vara värd något.