Från och med den 1 juli 2026 införs ett lagstadgat nationellt språkkrav i svensk äldreomsorg. Det borde inte vara kontroversiellt. Det borde inte ens behöva sägas. Ändå har det tagit år av politisk tvekan, ideologiska skygglappar och konkret lidande i verksamheterna innan detta självklara steg nu blir verklighet.
I Örebro tingsrätt åtalas nu en 22-åring som är syrisk och svensk medborgare. Han har arbetat inom hemtjänsten och misshandlat, kränkt och förnedrat ett stort antal äldre. Han har filmat äldre i privata situationer, lyft upp och skakat en kvinna, skrikit ”vid Allah jag ska låta dig frysa” till en hjälplös äldre man och slagit mot ansiktet på en kvinna.
Den anklagade mannen kom som ”ensamkommande flyktingbarn” 2015. Av tingsrättens dokument framgår dock att han skickades ensam till Sverige av sina föräldrar. Om han kom hit ensam kunde han nämligen få uppehållstillstånd och sen kunde föräldrar och syskon komma efter som anhöriginvandrare. Och de kom också efter.
Allt detta låter fruktansvärt och är fruktansvärt. Men det är, som många av oss nu vet, bara toppen av isberget. Fler män har fällts för våldtäkter inom äldreomsorgen. Alla dessa arbetade inom densamma. Liksom den man från Syrien som nu åtalas vid Örebro tingsrätt har de invandrat till Sverige. Och när den mannen skulle förhöras så framgår det av tingsrättens dokument att man tog in en tolk. Mannen förhördes alltså med arabisk tolk. Trots att han arbetade inom äldreomsorgen.
Att personal inom äldreomsorgen ska behärska svenska är inte en detaljfråga. Det är en grundförutsättning för trygghet, värdighet och patientsäkerhet. När en äldre person inte kan göra sig förstådd, eller inte förstår vad personalen säger, uppstår inte bara frustration, utan reella risker. Felmedicinering, missförstånd kring behov, bristande dokumentation. Detta är inte hypotetiska problem. Det är verklighet i alltför många kommuner, inte minst i växande verksamheter som pressas av kompetensbrist.
Det nya lagkravet, som innebär förändringar i socialtjänstlagen, tydliggör att personal måste kunna kommunicera med brukare, anhöriga och kollegor samt dokumentera korrekt. Dessutom läggs ansvaret där det hör hemma, hos arbetsgivaren. Språkutbildning ska erbjudas, ofta på arbetstid, och personal som inte når upp till kraven ska inte arbeta självständigt. Det är en rimlig och balanserad reform.
Men det är också en reform som länge motarbetats.
Socialdemokraterna har under lång tid varit direkt negativa till språkkrav i välfärden. Argumentationen har varierat, ibland har det handlat om inkludering, ibland om arbetskraftsbrist, men resultatet har varit samma ständiga motstånd mot att ställa tydliga krav. Ofta har de sverigedemokrater som föreslagit språkkrav kallats för nedsättande saker. Kanske är det rent av rasism att kräva att någon pratar svenska?
Nu ser vi dock ett välbekant mönster. När verkligheten hunnit ikapp politiken, när problemen blivit för uppenbara för att förneka, då sker en omsvängning. Plötsligt låter det annorlunda. Plötsligt talas det om kvalitet, om trygghet, om vikten av kommunikation. Men var fanns detta engagemang tidigare?
Detta är inte ledarskap. Det är eftersläpning. Och det är pinsamt för Socialdemokraterna att de alltid ska komma efter att Sverigedemokraterna tvingat fram reformer. Då låtsas de att de minsann också alltid tyckt som SD.
Att i efterhand försöka omfamna reformer man tidigare motarbetat är inte bara politiskt bekvämt. Det är ohederligt. Väljarna förtjänar tydlighet. Antingen står man upp för krav, kvalitet och ansvar, eller så gör man det inte. Att försöka inta båda positionerna beroende på opinionens riktning undergräver förtroendet för politiken som helhet.
Bakgrunden till reformen finns i Tidöavtalet från 2023, där behovet av stärkt kvalitet i välfärden lyftes fram. Det är ett exempel på när politiken faktiskt tar ansvar för konkreta problem. För i grunden handlar detta inte om ideologi, utan om respekt för de äldre.
Den som har byggt detta land, arbetat ett helt liv och nu är beroende av omsorg, ska kunna förvänta sig att bli förstådd. Att kunna föra ett samtal. Att kunna känna sig trygg.
Det är inte för mycket begärt. Språkkravet är därför inte bara rimligt. Det är nödvändigt. Och det är hög tid att vi slutar låtsas som att detta är en svår fråga. Det är det inte.
Självklart ska personalen i äldreomsorgen prata svenska.
