Det handlar om ett medvetet vägval. Socialdemokraterna har övergivit de svenska arbetarna och de vet om det.
Partiet som en gång byggde hela sin identitet kring industriarbetaren, byggjobbaren och undersköterskan har förvandlats till något helt annat. Retoriken finns kvar men verkligheten har förändrats. Det som återstår är en politik som steg för steg försvagar just den grupp man säger sig företräda.
Invandringen är det tydligaste exemplet. Under lång tid har dörrarna hållits öppna trots att konsekvenserna varit uppenbara. Konkurrensen om jobben har ökat, löner pressas och arbetsgivarnas makt växer. Det här är ingen kontroversiell analys utan ren grundläggande ekonomi. Ändå har kursen legat fast.
Till och med Landsorganisationen i Sverige (LO) har i efterhand medgett att invandringen påverkat arbetarklassen negativt. Men erkännandet kommer alltid i efterhand och följs sällan av handling. När verkligheten gör sig påmind väljer man att konstatera att den finns och sedan gå vidare som om inget hänt. Fackförbunden fortsätter skicka medlemmarnas pengar till Socialdemokraterna trots att de vet att politiken är skadlig.
Samtidigt är det tydligt vem som betalar priset. Det är inte de som syns i debattprogram eller sitter på fackens kontor. Det är de som konkurrerar om arbetspass, de som ser sina löneökningar urholkas och de som märker hur villkoren långsamt försämras.
Det finns en tydlig cynism i detta. Ett parti som bygger sitt stöd på arbetare men driver en politik som försvagar deras position. En rörelse som talar om solidaritet men i praktiken flyttar makt bort från löntagare.
När Socialdemokraterna under lång tid hade makten fanns alla möjligheter att ändra riktning. Någon verklig förändring kom inte. Först när trycket utifrån ökade började regelverken justeras. Det säger en hel del om vad som egentligen prioriterades.
Samtidigt har Socialdemokraterna medvetet stängt ner kärnkraftverk, höjt bensin- och dieselpriset och istället lagt miljarder på mångkultur, invandring, bistånd och havererade gröna projekt som Northvolt.
Frågan som växer är vad som finns kvar när kopplingen mellan parti och arbetare försvagas. Klyftan mellan väljare och parti blir allt tydligare. Skillnaden mellan vad som sägs och vad som görs går inte längre att ignorera.
Socialdemokraterna har blivit ett parti som inte längre bryr sig om arbetare. Inte konstigt att alltfler då istället väljer att rösta på Sverigedemokraterna.
