Under den gångna veckan konstaterade LO-ekonomen Torbjörn Hållö att den omfattande invandringen haft konkreta konsekvenser för svenska arbetstagare. Svagare anställningstrygghet och dämpad löneutveckling. Den naturliga följdfrågan inställer sig omedelbart. Varför gjorde Socialdemokraterna – där LO är representerat i partiets styrelse – under åtta år vid makten inte något åt detta? Det är först med Sverigedemokraterna som regelverken har ändrats.
Andra fackliga centralorganisationer, liksom flera av deras medlemsförbund, har under lång tid lagt betydande resurser på opinionsbildning och politisk påverkan för en expansiv migrationspolitik. LO har periodvis signalerat viss oro över effekterna av arbetskraftsinvandringen, men har i praktiken inte utövat något avgörande tryck på Socialdemokraterna för att förändra regelverken.
Samtidigt är det Sverigedemokraterna som i realiteten fått genomslag i flera frågor kopplade till migration och integration. När Fredrik Reinfeldts regering tillsammans med Miljöpartiet liberaliserade arbetskraftsinvandringen infördes en av de mest öppna modellerna i västvärlden. Socialdemokraterna återtog regeringsmakten och styrde i åtta år utan att riva upp reformen. Först när Sverigedemokraterna fick ett avgörande inflytande har regelverket stramats åt, bland annat genom att begränsa arbetskraftsinvandring till yrken med lägre löner.
Därtill pågår en översyn av de kryphål som länge präglat systemet. Ett uppmärksammat exempel är de så kallade spårbytena. Innebörden av dessa är att asylsökande som fått avslag har kunnat stanna genom att snabbt ordna en anställning och därefter byta "spår" till arbetskraftsinvandring. Den typen av konstruktioner har undergrävt förtroendet för regelverket och öppnat för missbruk.
Konsekvenserna har burits av vanliga arbetare. LO borde därmed applådera de reformer som Sverigedemokraterna och regeringen nu drivit igenom. Äntligen styrs arbetsmarknaden upp och arbetare prioriteras framför missbruk av systemen och arbetsgivares fria rätt att hämta arbetskraft från Bangladesh eller annat land utanför EU.
Detta är en ekonomisk realitet. Ökar utbudet av arbetskraft i sektorer med låga kvalifikationskrav uppstår ett nedåttryck på löner och villkor. När LO:s egen ekonom bekräftar sambandet borde det leda till självrannsakan. Därtill har arbetslösheten ökat kraftigt på grund av invandringen. Idag består cirka hälften av de arbetslösa i Sverige av invandrade personer.
Arbetarrörelsen, vars historiska uppdrag varit att stärka löntagarnas ställning, har försvarat en politik som försvagat just deras förhandlingsläge. Om analysen nu är att effekterna varit negativa för stora delar av arbetarkollektivet, måste också ansvarsfrågan ställas.
Varför denna ihärdighet i att upprätthålla en generös migrationslinje? Handlar det om ideologisk övertygelse, internationell solidaritet, arbetsgivarnas behov eller en kombination av allt detta? En inte allt för långsökt tanke är att Socialdemokraternas samarbete med Miljöpartiet och Centerpartiet gjort att arbetarna prioriterats ner. Och efter valet kanske Socialdemokraterna ska samarbeta med dessa partier igen,
Bäva månde svenska arbetare. Och LO kanske borde uppmana sina medlemmar att rösta på Sverigedemokraterna.
