Det har blivit närmast en folksport att håna Liberalerna. Varje ny mätning under fyraprocentsspärren möts av skadeglada kommentarer och spekulationer om partiets nära förestående död. Men bakom de låga opinionssiffrorna finns en obekväm sanning för partiets kritiker: Liberalerna har haft rätt om förvånansvärt mycket.
När andra såg Nato som en omöjlig tanke argumenterade Liberalerna för svenskt medlemskap. När många trodde att Ryssland var en partner att samarbeta med, varnade Liberalerna för utvecklingen och krävde ett starkare försvar.
När billig rysk gas sågs som en ekonomisk tillgång pekade Liberalerna, med dess partiledare Jan Björklund i spetsen, på riskerna med beroendet. ”Det finns bara två fel med rysk gas. För det första är det gas. För det andra är den rysk.” framförde Jan Björklund envetet. Då kritiserat, men få skulle nog ifrågasätta det idag.
När kärnkraften avfärdades som en relik från det förflutna fortsatte partiet att försvara dess betydelse för energiförsörjningen.
När integrationsproblemen tonades ned drev Liberalerna krav på språkkrav, medborgarskapstest och tydligare förväntningar på den som vill bli en del av det svenska samhället.
Och medan nationalistiska vindar blåser över västvärlden har Liberalerna fortsatt försvara det europeiska samarbetet. I dag, när osäkerheten kring USA växer och Europas säkerhet står på spel, inser allt fler värdet av ett starkare EU. Inte minst syns det i det ökande stödet för euron.
Mönstret är svårt att bortse från.
De frågor som Liberalerna drev innan de blev populära har med tiden blivit några av Sveriges viktigaste politiska frågor.
Samtidigt har partiet varit avgörande för att sätta kunskapsskolan tillbaka på den politiska dagordningen. Fokus har flyttats från pedagogiska experiment till kunskaper, ordning och studiero. Frågor om försvar, beredskap och nationell säkerhet har gått från att vara särintressen till att bli vardagspolitik.
Det är inte småsaker. Det är frågor som påverkar Sveriges framtid – och människors vardag, även här i Norrtälje.
Naturligtvis har Liberalerna inte haft rätt om allt. Inget parti har det. Men få partier kan visa upp en lika lång rad frågor där man gått före opinionen och senare fått se verkligheten komma ikapp.
I en tid när politiken allt oftare reduceras till snabba utspel och nästa opinionsmätning behövs partier som vågar tänka längre än till nästa nyhetscykel.
Det är därför Liberalernas historia inte är något att skämmas för. Tvärtom. Den visar värdet av att våga stå fast när andra tvekar, att säga det obekväma när det fortfarande är impopulärt och att se problemen innan de blivit uppenbara för alla andra.
Det är inte ett arv att be om ursäkt för. Det är ett arv att bygga vidare på.
