Liberalernas landsmöte i söndags gav Simona Mohamsson fortsatt förtroende efter en uppslitande strid om relationen till Sverigedemokraterna. Omvalet var långt ifrån en god lektion i möteskultur, men det avgörande beslutet var politiskt; partiet har nu i praktiken lämnat den gamla röda linjen mot SD i regering.
Det beslutet är inte fel. Fel vore att låtsas som att Sverige fortfarande är 1995. Väljarna rör sig mer, partisystemet är mer splittrat och den gamla blockpolitiken är inte längre aktuell. Ett parti med ett så stort väljarstöd som Sverigedemokraterna bör man ogilla, bekämpa och sätta hård press på. Men man kan inte låtsas att det regnar när man endera kikar på opinionsundersökningar eller omvärldsläget.
Det betyder inte att Liberalerna ska bli gränslösa. Tvärtom. Det är nu de verkliga gränserna måste bli tydligare. De ska inte dras mot partibeteckningar, utan mot sakfrågor. Mot förslag som angriper rättsstatens principer, urholkar den demokratiska ordningen, politiserar kultur och forskning eller flyttar makt från individen till staten. Där måste Liberalerna vara beredda att säga nej, även om priset blir högt.
Här finns också en viktig skillnad mellan rikspolitik och det som sker på hemmaplan i Norrtälje. På lokal nivå handlar politik i högre grad om hantverk. Där väger enskilda företrädare tungt, och fungerande samarbeten kan ofta formas mellan partier som ideologiskt står långt ifrån varandra. I många kommuner styr konstellationer som på papperet ser omaka ut, men som i praktiken fungerar därför att personerna kan samarbeta och leverera resultat. Den logiken går inte att överföra rakt av till riksnivån, där lagstiftningens principiella konsekvenser är större och där gränsdragningarna måste vara tydligare.
Det är också där Simona Mohamssons linje måste prövas. Ett samarbete är bara försvarbart om Liberalerna förblir den kraft som stoppar det som strider mot liberalismens kärna. Liberalernas eget partiprogram är tydligt: alla har rätt att leva i ett samhälle präglat av rättstrygghet.
Just därför behövs Liberalerna i Tidösamarbetet. Inte som dörrmatta och inte som alibi, utan som spärr. Sverige behöver ett parti som hellre orsakar en regeringskris än säljer sin själ för en ministerpost eller ett kortsiktigt utspel. Om det läggs fram lagar som bryter mot liberalt DNA ska svaret vara nej, även om hela regeringsbygget skakar.
Det är den pragmatiska hållningen i svensk politik 2026. Inte att förneka verkligheten, utan att möta den med ryggrad. Röda linjer behövs fortfarande. Men de ska dras där de hör hemma: mot illiberal politik.
