Ifrah Yuusuf berättar för Expressen hur hon som nioåring pressades att ta på sig slöjan. Det skedde delvis för att hon ville likna sin mamma, men framför allt för att omgivningen i det somaliska området krävde det. Hon levde under ständig kontroll. Äldre kvinnor skvallrade, männen höll koll på ensamstående mammor och varje felsteg riskerade att drabba familjen.

När hon en dag såg en flicka i mellanstadieåldern smyga av sig slöjan och gömma den i skolväskan förstod hon hur starkt förtrycket satt. Hon själv vågade aldrig göra samma sak. Den händelsen fastnade i minnet och blev en påminnelse om den osynliga gränsen mellan det tillåtna och det förbjudna som styrde hela hennes uppväxt.

I dag bär hon inte längre någon slöja. När hon ser fem- och sexåringar med huvudduk blir hon ledsen. Minnen från den egna barndomen kommer tillbaka och påminner henne om den frihet hon aldrig fick uppleva. Därför vill hon se ett förbud mot slöja på barn. Hon har sett hur kontrollen från grannar och äldre i området upprätthöll hedersnormerna långt starkare än föräldrarna själva. När familjen senare flyttade från det utsatta området märkte hon genast skillnaden. Plötsligt kunde hon andas friare och modern bad till och med om ursäkt för det som hänt.

Alltför länge har många i det offentliga samtalet beskrivit slöjan som bara ett klädesplagg. Den framställningen ignorerar verkligheten för de flickor som tvingas bära den. Vi måste sluta låtsas som att förtrycket av flickor och kvinnor inte finns. Det finns och det syns tydligt i de områden där hedersnormerna styr vardagen.

När Sverigedemokraterna tar upp frågan om slöjförbud gör de rätt. Att frågan länge behandlats som för känslig att diskutera har bara låtit hedersförtrycket fortsätta i det tysta. Ifrah Yuusufs erfarenhet visar att tystnaden kostar. Den skapar generationer av unga som växer upp utan att få äga sina egna kroppar och val. Det är dags att prioritera barns frihet framför rädslan att stöta sig.