annonsNORRTÄLJE. Norräljebandet Wormwood trummar bokstavligen på efter flera succéplattor i rad och är bland annat nominerade till P3 Guld - Årets Rock/Metal. - Drömmarna och visionerna har väl personligen varit desamma sedan barnsben - att få spela Rock´n´Roll i den högsta ligan, säger Tobias Rydsheim, gitarrist och frontfigur i Wormwood.
annons
annons
Det ser inte ut som att det finns något stopp
för Wormwoods framgångar i musikvärlden. Den stekheta plattan “Arkivet” som de släppte sommaren 2021, tog sig in på den officiella Sverigetopplistan som etta som fysiskt album, tvåa i kategorin Hårdrock, etta i vinylförsäljning och på en tiondeplats som album i sin helhet avseende såväl försäljning som streams. Succén slutar inte här, utan de är även nominerade till Gaffapriset som årets Hårdrok/Metal, Årets Album och Årets grupp. De är även för andra året i rad Nominerade till P3 Guld - Årets Rock/Metal.
Annons
- Det är alltid kul när man får en klapp på axeln av branschen. Samtidigt måste man komma ihåg varför man spelar musik. I mitt fall är det för min egen skull. Att andra uppskattar det är en bonus, och ibland en boost för självförtroendet. Men det mäter sig inte med känslan av att själv vara nöjd eller stolt över sitt verk.
Förutom att nomineringarna trillat in har bandet äntligen, efter några turnélösa pandemiår fått ställa sig på scen igen. En handfull spelningar har de redan rivit av och bokningarna fortsätter att ramla in inför hösten och till nästa år. Sweden Rock Festival, i Sölvesborg i sommar, kommer bland annat att få smaka på Rock ´n´ Roll utan dess like från Wormwood.
- Det är en härlig känsla. Att dra omkring och lira är en viktig del av att spela i band. Det är kul att skriva, spela in och allt annat runt omkring som ingår. Men själva spelningarna och kontakten är nog kanske det mest essentiella inom Rock´n´Roll, säger Gitarristen.
Förutom spelningar ligger en ny platta i “pipen”. Halva materialet är redan klart men Tobias förklarar att det är mycket arbete kvar och han vill inte avslöja temat för den kommande skivan än.
- Hur som helst känns det nya materialet väldigt starkt. Kommer det att toppa det senaste släppet? - Givetvis!, avlutar Rydsheim.
Hon fick barn att tveka inför ett dopp i Lommaren och lever kvar i minnet hos generationer av Norrtäljebor. Nu berättar Roger Hansson, som då arbetade som fritidsledare i Norrtälje, hur Vigelsjöfrun skapades.
Hon fick barn att tveka inför ett dopp i Lommaren och lever kvar i minnet hos generationer av Norrtäljebor. Nu berättar Roger Hansson, som då arbetade som fritidsledare i Norrtälje, hur Vigelsjöfrun skapades – som en medvetet lokal vandringssägen på Sommarbyn vid Vigelsjö gård.
Vigelsjöfrun är för många Norrtäljebor ett namn som omedelbart väcker minnen från 1990-talet. Ett kvinnligt väsen, Lommarens mörka vatten och gryniga VHS-bilder från en tid långt före Youtube och sociala medier.
Men till skillnad från många äldre spökhistorier går det att peka ut exakt vem som skapade henne. Bakom Vigelsjöfrun stod Roger Hansson, som då arbetade som fritidsledare i Norrtälje.
Annons
– Själva spökhistorien om Vigelsjöfrun uppstod i ett påhittigt fritidsledarhuvud (mitt) med ambitionen att skapa en lokal vandringssägen till våra berättarkvällar. Det blir liksom extra gemenskapande och effektfullt med kusligheter förankrade i hemmamiljö!
Någon äldre sägen om just Vigelsjöfrun låg alltså inte till grund för historien.
– Det fanns ingen specifik förlaga till historien om Vigelsjöfrun, men filmen som vi sen gjorde som en spin-off är utan tvekan inspirerad av ”Kullamannen”, TV-serien som skrämde vettet ur en hel del av oss som växte upp på 70-talet.
En avgörande plats för Vigelsjöfruns genomslag var Sommarbyn, sommarfritidsverksamheten vid Vigelsjö gård. Där samlades många barn under flera somrar och samma historier berättades runt lägerelden, år efter år.
– Det här var ju före sociala medier och streaming. I det fysiska umgängets tidevarv.
Ungar gick dit ungar gick på den tiden. Alla var liksom där. Många ungar, många årskullar som under många somrar satt runt lägerelden och hörde samma traditionella historier.
Klart att det satte sig!
Sjön Lommaren en sensommarkväll 1995. Foto: Ur Vigelsjöfrun
På så sätt började Vigelsjöfrun fungera ungefär som äldre tiders vandringssägner. Barn hörde berättelsen av andra barn och äldre ungdomar och förde den vidare. Skillnaden var att den här sägnen hade en upphovsman som fortfarande gick att fråga.
År 1995 tog man steget att göra Vigelsjöfrun till film. Ungdomar från fritidsverksamheten stod framför och bakom kameran, och inspelningarna gjordes med dåtidens betydligt mindre smidiga teknik.
Annons
Roger Hansson minns framför allt hur mycket som kunde gå fel.
– Jag minns strul med den stora klumpiga VHS-kameran: batterier som plötsligt tog slut och pipande mikrofoner. huvudrollsinnehavare som reste bort eller gick och klippte sig mitt under inspelningsperioden så att vi i panik fick stuva om i rollista och manus. Pappiga repliker och dråpliga missöden. Men också härliga ungar framför och bakom kameran! Väldigt mycket skratt, improvisation och kreativa tekniska lösningar i en tid när de flesta specialeffekter var analoga.
Totalt kom tre filmer om Vigelsjöfrun att produceras. Miljöerna fanns runt Vigelsjö gård och Lommaren, samma platser som barnen själva badade, lekte och rörde sig vid.
Roger Hansson, skapare av Vigelsjöfrun. Foto: Privat
Filmernas spridning såg också helt annorlunda ut jämfört med hur en ungdomsproduktion skulle distribueras i dag. Det fanns ingen möjlighet att lägga ut filmerna på nätet. I stället samlades barnen för att titta tillsammans.
Hur visades filmerna för barn och ungdomar på den tiden?
– På fritidsgården med VHS-spelare kopplad till projektor i en mörklagd skolmatsal, typ.
Det var med andra ord en effektiv miljö för en skräckfilm som redan utspelade sig på platser publiken kände igen. När visningen var över fanns Lommaren fortfarande kvar i utkanten av stan, och för en del barn fick sjön en helt ny innebörd.
Vigelsjöfrun tycks ha fastnat särskilt hårt hos barn födda under 1980- och början av 1990-talet. Roger Hansson har långt senare fått höra från vuxna att filmerna påverkade deras relation till Lommaren.
– Har fått höra det då och då från 80- och 90-talister. En av mina döttrars sambo påstår att jag förstört hans barndom, men det kanske är att ta i en smula.
Att skrämma barnen var dock inte huvudsyftet med filmerna. Bakom projektet fanns också en tydlig pedagogisk tanke.
Totalt kom tre filmer om Vigelsjöfrun att produceras. FOTO: Ur Vigelsjöfrun
– Man får också komma ihåg att syftet med filmen främst var pedagogiskt; att synliggöra medverkande ungdomar och få dem att växa genom teamwork och kreativt skapande.
Att lyckas med att skrämmas var en -om än välkommen - bonus.
Det är kanske just efterlivet som gör Vigelsjöfrun särskilt intressant. Historien skapades uttryckligen som en vandringssägen, och med tiden började den också fungera som en sådan.
Generationer av barn hörde berättelsen på Sommarbyn. Filmerna visades för nya grupper. Det pratades om Vigelsjöfrun och hennes koppling till Lommaren även av människor som inte själva varit med när historien skapades.
Efter tre decennier finns fortfarande Norrtäljebor som känner till figuren. Roger Hansson tycker själv att Vigelsjöfrun numera åtminstone delvis har blivit det han ursprungligen försökte skapa.
Tror du själv att Vigelsjöfrun numera kan räknas som en riktig lokal sägen?
– I vissa kretsar och i vissa årskullar, absolut, avslutar Hansson.
Tre decennier senare behöver man inte längre ha sett filmerna för att känna igen namnet. Och bland många Norrtäljebor som var barn på 1990-talet räcker fortfarande tanken på Lommaren för att Vigelsjöfrun ska göra sig påmind.
Samtalen om henne har heller inte försvunnit helt. Än i dag dyker Vigelsjöfrun sporadiskt upp i diskussioner i Facebookgruppen Vigelsjöfruns vänner, där minnen, bilder och berättelser om den lokala skräckfiguren fortfarande delas.
Gamla skärgårdsmiljöer, historiska byggnader och välbekanta platser. På nya Visit Roslagen finns ett bildarkiv där besökare kan upptäcka hur området har förändrats genom åren.
Visit Roslagen återlanserades den 18 september med en ny webbplats som bland annat innehåller ett omfattande bildarkiv från Roslagen.
I arkivet finns både historiska och nyare bilder. Besökare kan söka efter platser och motiv och upptäcka hur exempelvis hamnar, samhällen och andra välkända miljöer har sett ut genom åren.
Annons
Enligt Kira Warner, ansvarig för Visit Roslagen, är tanken att göra Roslagens bildmaterial mer tillgängligt och låta besökarna jämföra hur området såg ut förr med hur det ser ut i dag.
Bildarkivet är också tänkt att kunna användas av andra som vill berätta om Roslagen. Warner uppger att bilder får användas, men betonar att fotografen måste anges.
Den som vill publicera en bild behöver därför kontrollera upphovsperson och användningsvillkor för det aktuella materialet.
Visit Roslagen och Allt om Norrtälje har samma ägare, Roslagen Media Group.
På torsdag förvandlas Brännäsgården i Norrtälje till Skräckhuset. Evenemanget hålls i en byggnad som sedan länge förknippas med berättelser om oförklarliga händelser.
Den 29 oktober hålls Skräckhuset på Brännäsgården mellan klockan 16 och 21. Evenemanget riktar sig till barn och ungdomar, med olika tider för olika åldersgrupper. Arrangörer är Brännäsgården och Ung fritid.
Huset uppfördes omkring sekelskiftet 1900 som bostad åt godsägaren Philip Zins. Enligt ett lokalt rykte är det också möjligt att det är just Zins som kan vara Brännäsgårdens husspöke.
Annons
Enligt den lokala sägnen har fritidsledare och annan personal som arbetat på Brännäsgården genom åren vittnat om märkliga och svårförklarliga händelser i huset. Berättelserna har med tiden blivit en del av gårdens spöktradition.
Brännäset har samtidigt en betydligt äldre historia än själva byggnaden. Under århundradena har bland annat borgmästare, häradshövdingar och personer med koppling till gevärsfaktoriet bott på platsen.
Gräsänderna har blivit en självklar del av stadsbilden i Norrtälje. Men den stora mängden fåglar i ån har en ovanlig förklaring. För snart hundra år sedan köpte staden in 16 änder från Skansen och försökte hålla dem kvar med ett staket.
Den som rör sig längs Norrtäljeån under vinterhalvåret är van vid att se stora mängder gräsänder samlade kring vattnet. Fåglarna har under generationer blivit ett välkänt inslag i centrala Norrtälje, men deras historia i staden går att spåra tillbaka till ett kommunalt beslut från 1929.
Det året köpte Norrtälje stad in 16 gräsänder från Skansen i Stockholm. Syftet var enligt kommunens kulturhistoriska material att ge stadens barn möjlighet att se och studera fåglarna på nära håll. För själva änderna betalade staden 50 kronor.
Annons
Tanken var samtidigt att fåglarna skulle hålla sig i en begränsad del av ån. Därför satsades ytterligare 200 kronor på ett staket under bron vid Stora Brogatan. Konstruktionen skulle hindra änderna från att ta sig därifrån.
Planen visade sig ha en tydlig svaghet. Änderna kunde flyga och tog sig snabbt utanför det avsedda området. Försöket att hålla dem kvar misslyckades därmed, men fåglarna stannade i trakten och enligt kommunens historieskrivning är dagens stora mängd gräsänder i Norrtäljeån en följd av satsningen.
