Under de senaste åren har Liberalerna valt att samarbeta med Sverigedemokraterna. Det beslutet har varit omstritt, men det har funnits en politisk logik bakom det.
Problemen med gängkriminalitet, segregation, hedersförtryck och islamism har under lång tid vuxit i Sverige. För många liberaler har denna utveckling uppfattats som ett större hot mot liberala värden än att ge inflytande åt Sverigedemokraterna i frågor där båda partierna tyckt lika.
För att bryta en utveckling som länge gått åt fel håll krävdes nya politiska majoriteter. I det läget blev Tidösamarbetet ett sätt att möjliggöra reformer. Men politiska samarbeten är aldrig statiska. De måste kunna omprövas när omständigheterna förändras.
Mycket av den omläggning som skett i svensk politik har fått ett bredare stöd. Samtidigt väcker tanken på Sverigedemokraterna i en regering nya frågor om vilken riktning Sverige då riskerar att ta.
Risken är uppenbar att pendeln svänger för långt. Förslag om att sänka straffåldern till 13 år är ett tydligt exempel på en politik som riskerar att bli mer symbolisk än lösningsorienterad.
Sverigedemokraternas agerande under senare år – inte minst i samband med avslöjandena om trollkonton och under Nato-processen – visar dessutom ett parti som alltför ofta sätter sina egna intressen framför Sveriges.
När Simona Mohamsson hävdar att det finns en värderingsgemenskap mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna är det därför djupt problematiskt. Och när hon säger sig vara stolt över fördjupat samarbete med Sverigedemokraterna väcker det berättigad förvåning långt utanför det egna partiet.
Liberalismen bygger på en annan tradition: internationellt samarbete, individens frihet, respekt för minoriteter och en stark tro på demokratins institutioner. Att relativisera de värderingsskillnader som finns riskerar att urholka just den identitet som gjort Liberalerna relevanta i svensk politik.
Därför behöver partiet nu hitta tillbaka till sin egen riktning och sitt eget självförtroende. Det innebär också att lämna Tidöavtalet och avsluta samarbetet med Sverigedemokraterna.
Men det kräver också ett nytt ledarskap.
Tiden fram till nästa val är kort och uppgiften är svår. Svensk liberalism har dock alltid burits av övertygelsen att samhällen kan förändras till det bättre genom reformer, kunskap och ansvarstagande.
Den övertygelsen är värd att försvara.
Men då måste Simona Mohamsson först avgå.
