Jag har i tidigare krönikor gjort nedslag i det man skulle kunna kalla Det gamla Sverige.

Den här veckan river vi av plåstret och går all in i en av dess viktigaste beståndsdelar: kioskerna, gatuköken och tobaksaffärerna. Dessa små, flottiga småstadstempel som måste bevaras innan de kontinentala, sexiga koncepten äter upp det gråsossiga folkhemmet med hull och hår.
För vad händer med ett samhälle när alla dess märkliga små mellanrum försvinner?

En gång i tiden var gatuköken och kioskerna något annat än de vi ser ploppa upp i dag.
Man skulle kunna kalla dem sunkiga, men på det där trygga och trevliga sättet.

Med menyer blekta av tidens tand och med bilder på mat som aldrig motsvarade den faktiska produkten. En drickakyl, som utöver att kyla dryck, hade som uppgift att sprida ett ambient surr i rummet. Plaststolar som i många fall visade sig vara en fullgod biotop för oidentifierade arter mossa. En doft av frityrolja, grillkrydda, ljummet kaffe, hallongrottor och gammal hederlig kundkontakt till tonerna av klirrande mynt och prasslande sedlar.

I dag har mycket blivit fräschare, blankare och mer genomtänkt. Kiosker, pizzerior och gatukök har anpassat sig till samtiden med stora skärmar på väggarna som visar upp flashiga produkter och salladsblad duschade i morgondagg. Någon art director i Stockholm gjorde sig troligen förmögen på kuppen.

Mat ska givetvis vara bra, och det gör mig inget att träda in i en lokal som städas mer frekvent än då och då. Ingen kan begära att varje korvmoj ska se ut som ett tidsdokument från 1994 bara för att jag råkar bli sentimental av blinkande lysrör, pulvermos och särskrivna gatupratare som lockar med ”mjuk glass”.

Men ändå. Jag kan inte vara ensam om att dras till denna estetik.

Jag saknar Fyrkanten i Grind, eller Grinntjorren som den i folkmun kallades. Där fanns allt. Mat. Godis. Serietidningar. Vuxentidningar. Tobak.

Det var dit som man senare i övre tonåren gick för att äta sina första bakisburgare, med gårdagens ungdomssynder bubblande i kroppen. Omtöcknade och dimmiga i en samordnad vallfärd mot en flottig puck som skulle återställa balansen i universum medan snöflingorna singlade ner utanför fönstret. Eller var det kanske under försommaren, då maskrosorna växte sig starka ur asfaltens sprickor.

Ibland var det färdiglagad fryskebab med pommes och vitlökssås som gällde, i samklang med att tv:n i hörnet rullade travet, eller något annat skit man inte ägnade en tanke åt. Typ text-tv. Det bara fanns där i bakgrunden, som ett analogt brus från en vuxenvärld man ännu inte riktigt tillhörde.

Annons

Jag måste nog även börja kalla mig text-tv-romantiker, trots att jag egentligen aldrig har haft någon större behållning av, eller ens någon konkret relation till, text-tv.

Det klassiska gatuköket var aldrig designat för att vara autentiskt. Det bara råkade bli på det viset.

På sådana ställen ska personalen inte vara snygga, hippa IPA-snubbar med sotarmössa, välvårdad mustasch, uppkavlade ärmar på sin dyra designer-t-shirt med båtringning och själlöst tatuerade i sjöfarar-motiv som ser ut att ingå i franchisepaketet.

Nej, på ett riktigt gatukök ska det stå alldagliga människor. Folk utan planerad frisyr och med t-shirten instoppad innan för byxorna. Folk med egenheter och fritidsintressen som aldrig skulle överleva en trendspaning. De som äter sill till vardags och aldrig har ägt merch från något indierockband. Någon som kanske samlar på något märkligt. Någon som tittade på Hockeykväll på TV4 en söndag i februari 1996.

Samma sak gäller i de gamla kioskerna och tobaksaffärerna. De som luktade blandade tuggummi, klistermärken och Stryktipset.

Jag är ATG-ombudsromantiker. Inte för att jag någonsin har spelat. Jag kan knappt skilja en V75-rad från ett kvitto. Men just sådana kiosker var ofta just ATG-ombud, samtidigt som de erbjöd all möjlig vardagsservice. Ibland fungerade de kanske mest som tillfälliga väntrum medan novemberskuren drog förbi och smattrade mot taket på den parkerade Volvon utanför.

Solbacka Livs var ett legendariskt ställe. Och pizzerian intill ska vi inte ens börja tala om. Där såldes ”Balon-pizza”. Ett namn som lät som en exotisk specialitet från en okänd region, men som senare visade sig vara en felskrivning av bacon.

I dag ska allt vara i 4K. Logotyper ska sitta rätt. Lokaler ska ha industrilampor, svarta detaljer och något grönt som ser levande ut men kanske är plast. Man ska kunna ta en bild på maten utan att skämmas. Allt ska gå att recensera, dela och lajkas.

Jag dagdrömmer mer om en VHS-filtrerad värld där ställen som man som minderårig kan köpa snus på fortfarande existerar. En värld med många klistermärken på drickakylar. En värld där Gula Tidningen fortfarande är en grej.

Kanske borde de få överlevande platserna K-märkas.

Det ska erkännas att jag inte förespråkar dem som eventuella turistmål. Jag vill nog inte ens visa upp nämnda delar av "Det gamla Sverige" för besökande turister.

Men dessa vattenhål måste stå till förfogande för oss sentimentalt lagda infödingar. En plats där man kan äta något flottigt, höra travet surra i bakgrunden och känna att världen fortfarande har några skavanker kvar medan man vrider sig i hjärtesorg eller bakfylleångest.

Det finns kanske två, tre ställen av den här kalibern kvar i Norrtälje. De som vet, de vet. Och vi får helt enkelt passa på att njuta av detta kulturarv innan allt som återstår är ännu en lokal med svart meny, industrilampor och en designer-hamburgare som heter något på engelska.

Ett samhälle står pall när stora byggnader rivs.
Men dess själ riskerar att förgås om de små mellanrummen försvinner.