SIGNERAT POVE
Om man väljer, förmår sig, att glädjas med andra är mycket vunnet. Om man förstår vikten av att så ett frö och att sedan verka tillsammans med andra och skörda frukterna av det är ännu mer vunnet. Både på det lilla och stora planet.
Tillsammans och glädje kan i min värld vara de två ord som är bland de viktigaste just tillsammans, de som stärker, ger ett sammanhang, som fyller dig med värme och hopp.
Kom att tänka på det under det nyligen avslutade OS i Tokyo.
Ett av mina starkaste ögonblick under dessa spel var från seglingen.
Den svenska duon Anton Dahlberg och Fredrik Bergström tog silver. Tillsammans.
I 470-seglingen vann de silver. Ja, de förlorade inte guldet.
Tvåor brukar i en hård och cynisk del av idrottsvärlden kallas för de första förlorarna.
Det stämmer sällan enligt mig.
Det stämmer definitivt inte på Anton och Fredrik.
Deras glädje efter att ha kämpat tillsammans för detta var av bibliska proportioner och speciellt en scen fastnade hos mig och fick mina ögon att bli lika blöta som havet de just seglat i.
När Fredrik Bergström pratade i tv efter målgång stod Anton vid sidan och höll om honom. Två män med armarna runt varandras axlar, ren och skär värme. Ren och skär glädje, ja ren och skär kärlek.
Tårarna kom krypande redan då på mig.
Ett ögonblick senare såg jag inget. Ögonen helt tårdränkta. Och det var Antons fel.
Mitt under intervjun, när han stod tätt, tätt, mot Fredrik som just då pratade om hur de kämpat för detta. Tillsammans.
När Fredrik uttryckte det drog Anton honom ännu närmare sig, han liksom lutade sin kind mot Fredriks axel med tårar i ögonen.
Ursäkta språket nu, men det var så jävla fint. Så jävla äkta. Det sa mer än alla ord de tillsammans sagt i alla intervjuer efteråt.
Jag älskar sånt. Jag älskar bildspråk. Älskar att se saker snarare än höra.
Jag ta mig fan älskar Anton Dahlberg för det han gjorde.
När jag i början av 2000-talet var tränare, först assisterande sedan huvudansvarig, för Väddo IF:s fotbollsherrar, pratade jag mycket om att göra saker tillsammans. Att det killarna gjorde på fotbollsplanen skulle grunda sig i ”tillsammanshet”, det skulle stärka gruppen, göra att alla kunde trivas och drivas av känslan att varje liten sak som gjordes på planen inte gjordes för den enskilde, utan för gruppen, för laget. Få alla att känna att de bidrar.
Jag blev av de flesta i laget uttittad som vore jag ett Ufo.
Jag vet inte om de alla var barn av egoismens tid, då menar jag 1980- och -90-tal. Eller om de bara var hämmade i största allmänna grabbighet.
I dag pratar var och varannan världstränare, oavsett inom vilken lagsport, om att göra saker just tillsammans. För varandra. Med varandra.
Det är då man får den där underbara ”Anton och Fredrik-effekten”.
Det visar att ensam inte är stark. Att delad glädje faktiskt är större.
Jag menar, vad vore en individuell idrottare utan alla bakom hen?
Det här kan som jag ser det lyftas ut långt utanför idrotten också.
Om vi bara kan odla en tillsammans-känsla grundad i glädje och en förmåga att glädjas med och för andra.
Då skulle både den lilla och stora världen bli så mycket bättre.
Då försvinner ”vi och dem”, då försvinner missunnsamhet, avundsjuka.
Och då försvinner ondska, elakhet.
Det vore något det.
Visst?
Pove Persson - Mitt Roslagen
