Fy fan vad jag är rädd för mörkret heter min kommande skiva

SIGNERAT POVE

För ett antal år sedan släppte ett av mina absoluta favoritband genom alla tider, Kent, ett album med titeln ”Jag är inte rädd för mörkret”.

Det var skönt. En titel jag ställde upp på till hundra procent.

Den lögnaktige och med fullständigt skev självbild besudlade jag alltså.

Sanningen, som jag fram till dess innerst inne vetat om, men utåt sett tryckt undan till obefintlighet slog mig som en 12-kilos slägga i skallen.

”Fy, fan vad jag är rädd för mörkret” ska min skiva heta, tänkte jag.

För jag är så förbannat ynklig när det kommer till mörkret – och det tar sig bisarra och ibland vanvettiga uttryck.

Hör jag något hemma, i natten, i mörkret, tror jag något monster eller motsvarande finns i huset drar jag mig inte en sekund för att använda mig av barnsoldater. Jag har alltid utan att blinka skickat fram mina barn om fara hotar. Knuffat ut dem i frontlinjen och hukat där bakom. Livrädd. För min skull alltså, inte barnens.

Jag har vid oräkneliga tillfällen motat fram flickvänner, tjejer och kvinnor jag älskat, mot en i mitt huvud säker död – utan att tveka. Och hukat där bakom.

Jag är så patetisk så det finns inte när det kommer till hot i mörkret.

Har jag fog för min oftast helt irrationella rädsla för mörker?

Japp. Tveklöst, enligt mig.

Inte alls, enligt typ alla andra.

Men de vet inte vad jag råkat ut för, eller i alla fall trott att jag skulle råkat ut för om inte om fanns…

Jag och min gode vän vars namn börjar på bokstaven innan B (han vill vara anonym) är ute i skog och mark eller vid havet och sover i vindskydd eller under bar himmel ibland… Det är fantastiskt. Om det nu inte alltid blir mörkt som fan om kvällarna i obygden i trakterna av Kolarmora… Där, vid ett vindskydd vid norra änden av sjön Gisslaren, har vi varit ofta.

Och jag har råkat så förbannat illa ut i skogen så många gånger.

I alla fall nästan. I alla fall om inbillning är något att lyssna till.

Han vars namn börjar på bokstaven innan B är väldigt militärt intresserad och kunnig i ämnet, vilket gör att han mer eller mindre önskar att ryssar kommer, fullt beväpnade, så att han kan besätta eldställning och skjuta ned dem med sin imaginära kulspruta. Han är redo att brotta ned björn, varg, tapir eller kamel och döda dem med bara händerna om så krävs. Han är alltid redo, typ.

Inte jag.

Jag, som försökt vara detsamma som han vars namn börjar på bokstaven innan B, skaffade raskt ett litet löjligt pop up-tält och släppte lös i vindskyddet.

Manligt som fan.

Där ligger jag och blundar och ser och lyssnar på allt jag inte ser och hör, på ljud som inte finns.

Nynnandes på Kents textrader:

”Jag är beredd
Låt dom komma nu
Jag är här, låt dom komma nu
Jag är grym som en grekisk gud
bara grymt mycket fulare”

En natt vaknade jag i ”säkerhet” där bakom 0,002 millimeter polyester eller vad fan det nu är i pop up-tält, och hörde ett verkligt ljud. Ett oljud, monsterljud. Jag lovar.

Någon eller något gjorde att mina saker som var utanför tältet, bland annat ryggsäck, började röra sig. Jag fick panik. Försökte skrika på honom vars namn börjar på bokstaven före B, men det kom inte ljud ur min vidöppna trut.

Det släpades, skramlades, krafsades utanför tältet. Och i min värld dreglades över mig på ett sätt inte en kvinna i mitt liv gjort.

Slutsats? En björn. Minst. Kanske rabiessmittad.  I förlamande skräck såg jag framför mig hur jag inom kort skulle bli måltid.

Intog efter en stund en fatalistisk hållning och slutade bry mig. Ryckte på axlarna. Jag ska ta mig fan i alla fall se den som snart ska marinera mitt lårben och grilla över elden vi hade där utanför.

Jag drog ned öppningen i tältduken så att bara ett inbyggt myggnät skyddade mig från den hemska verkligheten utanför. Jag kikade försiktigt ut och hamnade nos mot nos – med en rävunge.

En satans mördare till rävunge i min värld. Jag blev livrädd och misstänkte på riktigt att hen bara var en förkläd varg. Som snart med tuschpenna i käften skulle rita upp ett styckschema på mig.

Rävunge minst lika rädd som jag och drog sig tillbaka i snabb takt. Han stal några saker, men det försöker jag göra upp med mitt försäkringsbolag, som i och för sig bara de gör mig mörkrädd…

Problemet är med att vara stört mörkrädd att man ser så jäkla dåligt att man ser bra. Problemet igen är att jag inte ser ett skit av verkligheten, däremot en massa monsterfigurer som inte finns.

Sorgligt. Förstör naturupplevelsen typ.

Eller så ska jag bara hålla mig hemma, med en sån där nattlampa i vägguttaget.

Härom natten vaknade jag av ett oljud i hemmet, en smäll. Oklart från vart.

Tyvärr fanns varken barn eller respektive att mota fram. Så jag stapplade upp och tänkte att jag skulle få se en mördarskvadron till stöldliga på balkongen på våning två i huset där jag bor.

Vågade knappt kika ut men tyckte på håll att kusten var klar där ute. Skönt.

Nu slapp jag slå ned en stöldliga tänkte jag och kröp ned under täcket efter kalsongbyte.

Dagen efter fick jag höra av P på undervåningen att hans klädstång rasat ned nämnda natt.

Har man laglig rätt att vräka sin hyresvärd?

Släck lampan och sov nu. Om ni törs.

Pove Persson – Mitt Roslagen