Valet närmar sig, och därmed ökar desperationen hos tidöpartierna. Populistiska miljardrullningar och utspel om t ex Systembolagets öppethållningstider och sortiment gör en förundrad. Är detta verkligen en så viktig samhällsfråga att den ska vara central i en valrörelse?
Tidöregeringen fick backa om 13-åringar i fängelse. Det var surt för regeringspartierna och SD, men hoppingivande att det fortfarande finns rakryggade liberaler i riksdagen.
Statsminister Ulf Kristersson har kategoriskt uteslutit alla blocköverskridande överenskommelser, fastän nödvändigheten är uppenbar. Rättspolitiken, energipolitiken (lyssna till Sveriges Radios lördagsintervju med Jacob Wallenberg!!!), infrastrukturen och migration/integration är områden med långa tidshorisonter och där utvecklingen går alldeles för långsamt pga osäkerheter. Kristerssons ovilja till överenskommelser är inte statsmannamässig, vilket jag ser på med viss förundran.
Med finländska ögon sett blir situationen sandlådemässig. Det är viktigare för Kristersson att svartmåla och misstänkliggöra V och MP som underlag för en Socialdemokratiskt ledd regering än att på allvar söka breda lösningar på pockande problem
Det finns andra sätt att bete sig på. I Finland ledde valet år 2011 till en svår parlamentarisk situation. Den reddes upp genom att den s k 6-packregeringen bildades, under ledning av samlingspartisten (moderaten) Jyrki Katainen. De övriga 5 partierna var Socialdemokraterna, Vänsterförbundet, De Gröna, Kristdemokraterna och Svenska Folkpartiet.
Regeringen satt i 3 år, en lång tid för en så heterogen samling. Den sprack när Vänsterförbundet och De Gröna inte kunde acceptera ett sparpaket och Jyrki Katainen upptäckte att han hellre ville vara EU-kommissionär i Bryssel än statsminister i Helsingfors.
Hur kunde 6-packregeringen hålla ihop så länge? Svaret kan skrivas statsmannaskap. När situationen det kräver kommer man samman, kompromissar, enas om ett regeringsprogram och genomför det.
Men för att göra nåt liknande i Sverige krävs att landets ledning visar statsmannaskap. Och den förste företrädaren i landets ledning är Ulf Kristersson.
Socialdemokraterna har upprepade gånger signalerat villighet till överenskommelser på de fyra områdena ovan, men mötts av kalla handen, ibland närmast hånfullt. Det är inte statsmannamässigt. Just nu behöver Sverige en dos statsmannaskap. Mer av den varan blir det genom att rösta bort tidögänget i höst. Och kryssa gärna malstabon Johannes Salo på Socialdemokraternas lista.


