När barnkullarna minskar ställs kommuner inför ett brutalt val: lägga ner förskolor eller göra barngrupperna större. Det är inga enkla beslut. Dilemmat blir särskilt tydligt i en kommun som Norrtälje, där mer än hälften av verksamheten drivs fristående. Kommunen kan bara direkt påverka sin egen verksamhet, inte de fristående aktörerna.

Det här är ett problem som en landsbygdskommun som Norrtälje väl känner till. Det handlar oftast om förskolor och skolor på landsbygden där det finns få elever och det är svårt att rekrytera utbildad personal, men ibland drabbar det också tätorterna, t ex i det nu aktuella fallet med Förskolan Vigelsjö gård. Jag har själv ett barn som gått på Vigelsjö gård och det är lätt att se de stora värdena i närheten till naturen. Det är också lätt att se det positiva i en liten, trygg förskola, men det är just de enheterna som blir dyrast för politikerna att bevara. Det kostar att hålla öppettider, att inte kunna låna in personal från en annan avdelning vid sjukdom och lokalkostnaderna ökar ständigt.

Vill politikerna skjuta till pengar för att rädda en kommunal förskola måste de samtidigt skjuta till lika mycket till de fristående. Oavsett om de har behov av mer resurser eller inte. Det går egentligen stick i stäv med tanken om att kunna erbjuda en kompensatorisk utbildning, där den som har större behov ska kunna erbjudas mer. Här måste alla få lika mycket. Det är en marknad och inte att fördela resurser optimalt. Det innebär att varje satsad krona för att stärka kvaliteten i den egna verksamheten också går till aktörer som kommunen inte styr över. I ett läge med ansträngd ekonomi blir resultatet ofta nedläggningar.

Annons

Konsekvensen? Även om de fristående förskolorna också står med tomma platser och överkapacitet, har många av dem starka aktiebolag (Jensen, Academedia, Pysslingen) i ryggen som har råd att svälta ut kommunerna och få en större andel av utbudet när de kommunala enheterna tvingas stänga. Samtidigt visar statistiken att kommunala förskolor i snitt har 41 procent utbildade förskollärare, medan motsvarande siffra i fristående verksamhet är 27 procent. Det betyder att vi inte bara administrerar en överföring av gemensamma resurser till privata fickor, vi upprätthåller också ett system där den genomsnittliga kompetensen riskerar att sjunka, d v s kvaliteten på förskolan i kommunen sänks.

Frågan är inte bara hur vi sparar – utan vad vi förlorar när vi säljer våra barn på en marknad.