SIGNERAT POVE
Jag vet inte ens var jag ska börja.
Generellt anser jag att det inte finns någon som helst anledning för mig eller någon annan att ge en komplimang angående utseende till en okänd människa.
Inte alls, faktiskt.
Men de som ändå tycker sig vilja göra det?
Okej, kurs för osäkra män (men fortfarande gäller det inte kompletta främlingar som mottagare):
Komplimang: Gud vad du passar bra i den där tröjan. Färgen matchar dina ögon till hundra procent!
Slisk (ej komplimang alltså): Gud vad den där tröjan framhäver din fina kropp på ett läckert sätt.
Jag blir mörkrädd över många mäns, och en del kvinnors faktiskt, sätt att reagera och agera i kölvattnet av #metoo. Senast kopplat till en hyfsat dum krönika i ämnet i Svenska Dagbladet.
I kommentarsfälten under krönikan åker tolv skämskuddar fram när jag läser mäns, oftast medelålders eller äldre, reaktioner på effekten av bland de viktigaste rörelserna någonsin: #metoo.
En hel hög medelålders och äldre män säger sig inte längre våga ge en kvinna en komplimang.
Herregud. Jösses.
Snacka om att inte ha fattat någonting.
Lär er skillnaden då.
Men det är för svårt, kanske. För det är enklare att bara känna sig kränkt av att inte som förr få häva ur sig vad som helst kopplat till en främmande tjej eller kvinnas utseende.
Clowner är ni, ni män som inte fattar skillnaden.
Dessutom förstör ni för alla andra, för alla i gruppen ”män som respekterar tjejer och kvinnor” och kan avgöra vad som är okej eller inte att säga. Och till vem.
I den gruppen ingår alltså INTE de män som med svettpärlor i pannan och på överläppen, på krogen ragglar fram till en kvinna de inte känner och bara:
– Fan vad läcker du är, ofta samtidigt som en hand landar på henne.
I den gruppen ingår inte heller en sliskig chef som på konferens med nån promille alkohol i blodet ”äntligen” ska ”berätta vad hen tycker om hen”, få tala klarspråk.
Och kanske fråga om hen vill med och ha lite mys på ”rummet”.
Sexuella antydningar, beröringar och kommentarer är okej i en relation, där båda känner varandra, där BÅDA har klart för sig vad som gäller i just deras relation.
Jag säger och har sagt massor av saker till den partner jag lever med och de jag levt med, som verkligen inte passar till främlingar. Som jag inte skulle ens drömma om att säga till någon annan.
Min partner vet när jag skämtar, vet när jag menar allvar – och vi skaffar oss ett sätt att samtala och ge komplimanger till varandra som vi är överens om funkar för oss.
Och det kan som sagt sannerligen vara något som för andra kan vara långt över en gräns, inte minst när det gäller saker som sägs med glimten i ögat, som skämt.
Vissa saker kan man säga bara om man känner mottagaren.
Det är okej att säga till sin partner att hen har fin kropp, har vackert hår, fin frisyr, fina ögon, vackra tänder, klär sig snyggt, sexigt.
Men i min värld säger man inget av det till en främling. För du vet ingenting.
Dels vet du vet inte vad hon uppskattar.
Och ännu värre, dels vet du inte om hon sedan får stryk av en svartsjuk man som hört det du sagt. Inte ovanligt det, tyvärr…
Känner du inte kvinnan i fråga, håll truten om du inte bara vill föra en vanlig konversation.
Och även då, om mottagaren inte ens vill prata med dig: bara backa. Gå därifrån.
Och det som borde vara det mest självklara är att det liksom inte finns någon som helst anledning att som helt främmande man berömma till exempel en servitris, kassabiträdes eller sjuksköterskas bakdel eller framdel, hur imponerad du än blir av den.
Var bara tyst.
Och för att vara övertydlig: Det är fortfarande okej, och har väl alltid varit, att berömma någon för något den gjort eller gör. Det är många i samhället dessvärre alldeles för dåliga på.
Där ska det vara fritt fram oavsett vem vi möter. Det kan aldrig vara fel att berömma någon för det den gör.
Till exempel att bara tacka servitrisen för det jobb hon gjort.
Vi börjar där, tror jag.
Pove Persson – Mitt Roslagen
