SIGNERAT POVE
Havet vid Väddökusten. I synnerhet vid Skatudden i Grisslehamn eller på klipporna vid Kvarnsand.
Jag älskar att sitta där och glo.
Det gör gott. Jag gör det ofta. Jag mår bra av det.
Eftersom jag söker mig dit så ofta när jag mår dåligt så är det ibland till och med bra att må dåligt för då får jag snart åka dit och må bra, om ni förstår hur jag menar.
Där inser jag ofta det faktum att världen är galen. Men där botar jag också min känsla av att världen är galen.
För en stund i alla fall. Väl hemma i nyhetsflödet går det snabbt över.
Senast jag var där, vid Skatudden, glodde jag i vanlig ordning rakt ut mot världens längsta raka cirkel, horisonten. Där borta, en bra bit längre än vad jag ser, ligger Ryssland, det Ryssland jag besökte en månad runt 2005.
Det Ryssland där jag mötte så många fantastiska människor. Det Ryssland med en i många fall fantastiska natur. Det land där jag fick mig till livs en tidsresa typ hundra år bakåt i tiden när jag med tåg åkte i 28 timmar från St Petersburg till Murmansk i norr, genom ryska Karelen.
Det Ryssland där galningen Vladimir Putin bor – och bodde redan då.
Jag tänker att om jag spottar i vattnet finns chansen att loskan när vinden vänder hamnar i Ryssland, och söker sig hela vägen till Putin som när han då tar ett eventuellt dopp, får den i plytet.
Det är det minsta jag kan göra tänker jag och spottar. Några gånger för säkerhets skull.
Där får du, Putin-jävel.
Jag tänker på där jag sitter.
Några kilometer bakom mig är Grisslehamn. Mitt paradis på jorden. Dit jag alltid vill åka. Dit jag alltid vill återvända. Där jag skulle vilja både leva och dö.
Jag är född och uppvuxen i Norrtälje. Och i Grisslehamn brukar jag ljuga för att jag så gärna vill vara det.
Eller, ja, det är en halvsanning. En stor del av min uppväxt har jag tillbringat där, även en hel del av mitt vuxna liv har jag tillbringat där. Så det så.
Jag blickar ut över havet igen. Bort från det Grisslehamn jag har i ryggen.
Tänker på Ukraina. På hur många människor som har sitt ”Grisslehamn” där. Som nu är sönderskjutet, pulveriserat, av en fullständigt galen man i Ryssland och hans lismande ja-sägare som omger honom.
Jag tänker på hur jag skulle reagera om kriget kom till oss. Om nån galning förintade Grisslehamn.
Livrädd så klart, men blir jag hämndlysten? Uppgiven? Vansinnig? Drar jag till Norge inspirerad av svensk numera sedan ett par veckor före detta partiledare?
Jag försöker slå bort tankarna. De är dumma. Onödiga? Kanske korkade? Eller är min blick över havet, det jag inte kan se där bortom horisonten, min tanke, något som skulle kunna bli en realitet?
Jag vill inte veta och slår bara fast, med adress alla galningar: ge fan i mitt Grisslehamn, min kärlek, mitt paradis.
Som säkert många ukrainare har tänkt om nu förintade Mariupol.
Vad i helvete håller du på med Putin, din dåre?
Jag andas in havsluft och doftsmaken av martallar, lyssnar in ljudet från fåglar, ser årets första citronfjäril. Ser två havsörnar. Ser ett fartyg vid horisonten, på väg söderut. Jag njuter bort allt elände.
Jag glor ut över havet en extra stund innan jag reser mig, lämnar klipporna och det för dagen lätt krusade havet, ber om att vinden ska vända och föra min leverans till Putin, innan jag sätter mig i bilen för att via Grisslehamn åka hem till Norrtälje.
Hinner till typ Toftinge innan mitt av havet bra mående blir skadat och jag vill bara återvända till Skatudden.
Sitta där för evigt. Och bara glo – igen och igen.
Och försöka lura mig själv att världen inte är galen. För just där är den inte det. Just nu.
Där är den, trots alla andra tankar, bara vacker, trygg, underbar, full av kärlek och sköna känslor.
Som det borde få vara på alla platser på jorden.
För alla människor.
Pove Persson – Mitt Roslagen
