SIGNERAT POVE
Jag har varit inne på det i många andra sammanhang genom åren. Jag har ett roligt jobb. Stundtals fantastiskt roligt. Ibland roligare än så.
När?
När jag får göra jobb som har med små barn att göra.
Hur dålig din dag än är, hur eländig du än känner dig finns bot.
En dos små barn är precis vad doktorn då borde ordinera alla.
Det aktualiserades igen för mig i slutet av förra veckan. Jag var och gjorde ett reportage med Naturbarnstugan i Färsna i Norrtälje (ett reportage ni får läsa om i numret av Mitt Roslagen som kommer den 16 december). Jag fick hänga med ett gäng barn ut i Mulle-skogen.
Barnen var i en fantastisk ålder enligt mig, 4-6 år. Fulla av glädje, upptåg, nyfikenhet och viljan att lära sig. Och en energi som skulle kunna ersätta Forsmark 1 och 2…
Sätt en startkabel i toppen av mössan på barnen och det går att tappa ur tillräckligt med energi för att förse hela Mellansverige med ljus och värme.
På plats i Mulle-skogen och självaste Mulle själv på besök. Mulle berättade bland annat, inför stundande fruktstund, om vilka frukter som det var okej att kasta skrutten i skogen av när man gnagt av det man vill.
– Äpplen och päron, sa två av tjejerna innan Mulle fick ur sig just det.
Dags för fruktstund. Ur sin av mamma eller pappa packade ryggsäck halade barnen fram äpplen, päron, bananer i rasande fart. Det mumsades sedan friskt sittande i grupp. Mitt i gruppen höll jag på att böka fram saker ur min arbetsväska. Intill stod lilla Abed och tittade misstänksamt och nyfiket.
– Vad har du i väskan då? frågade han efter en stund.
– Ja, du, sa jag. Block, pennor och en kamera, för jag kommer knäppa kort på er.
– Va?! utropade han storögt. Har din mamma packat ned en kamera åt dig?
Älskar sånt. Älskar när barns allvar blir en väldigt rolig fråga i en vuxens öron. Man blir glad.
Minns ett annat tillfälle då jag jobbade på Norrtelje Tidning och var i Roslagsskolans sporthall och gjorde ett reportage med några av de yngre grupperna i Norrtälje Gymnastikförening. Barnen ägnade säkert 20 minuter åt att diskutera med mig om vad min penna hette.
Jag kunde inte komma ur diskussionen kände jag, så jag bara drog till med ett namn för att vi skulle kunna ta samtalet vidare.
– Sten, den heter Sten, sa jag.
Gruppen tystnade om nu en grupp bestående av runt 20 tjejer i typ 6-10-årsåldern kan tystna. Någonsin.
– Sten? sa en liten tjej förbluffad. Gud så löjligt.
Ja, kan man sannerligen hålla med om. Men det var ju ni som frågade tänkte jag tyst.
Varje gång jag gjort reportage med barn har jag återkommit hem eller till kontor småleende.
Som när jag var på en förskola och skulle skriva om deras kompost. En kul skapelse som hade fönster på ena långsidan, så barnen på sikt skulle kunna se maskar i arbete.
Ett litet barn sa till mig:
– Kan inte du lägga dig där inne så vi får se hur länge det tar innan du blir jord? Om nu maskarna tycker om dig.
I en tid då många deppar, då många mår psykiskt dåligt, borde fler umgås med barn.
Och ni som har egna, glöm inte att dela med er av dem till mor- och farföräldrar. Det är lätt att i vardagen glömma vilken glädje barnen kan bidra med i andras liv.
Bara en liten dos kan räcka en bra stund, ett gott skratt, en kram, en underbar kommentar.
Kostar så lite – ger så mycket.
Pove Persson – Mitt Roslagen