SIGNERAT POVE
Jag älskar överdrifter. Ju större ju bättre.
Dock inte lögner. Ibland är det en hårfin gräns.
– När kom du hem?
– Jag hängde med några polare på efterfest och kom hem klockan 03.
Kan vara sant. Kan vara lögn. Ytterst oklart.
Hade jag i stället sagt att 16 tjejer ville att jag som enda kille skulle hänga med på efterfest hos en av dem, ja, då hade alla begripit att det omöjligen kan vara sant. I alla fall i mitt fall.
Jag älskar överdrifter som sagt, praktiserar dem gärna själv. Lite för ofta enligt mina närmaste, men i alla fall.
Genom åren har massor av överdrifter och ”sanna” anekdoter passerat mig och jag kom på några av dem häromdagen när jag satt och funderade.
En av min pappas absoluta favoriter som han berättade 373 gånger för mig (överdrift?) är följande.
Det var om en gubbe boende på Väddö ned mot Barnens Ö för länge sedan. Han gjorde ett besök på bolaget i Norrtälje en gång i veckan, vid barmark på cykel, vid vinterväglag på spark. Nu var det vinter. Gubben gav sig i väg på sparken via Bagghusbron, Gåsvik, Råda, Roslagsbro och vidare in till Norrtälje och sedan tillbaka.
Vid hemkomst fick han frågan om allt hade gått bra.
– Jo för fan, svarade gubben. Gick på rekordtid. Sparkföret har aldrig varit bättre. Jag kom ifatt postbilen på gärdena i närheten av Velända. När jag vek ut sparken och körde om tjuvkikade jag på hastighetsmätaren i postbilen, då gick det i 90!
Typisk överdrift som jag bara älskar och arkiverar som sann. Så det så. Alldeles för rolig historia för att avfärda som påhitt.
En annan favorit bland överdrifter är en bekant från Älmsta som någon gång på 1980-talet på fullt allvar berättade om hans brorsas rekordlåga louujrajder (Älmstamål), low rider (för er andra). En ombyggd Cheva Impala.
– Den är så låg att färgen på övergångsställens skrapas bort när han kör över dem.
Att han inte ens hade en brorsa ger liksom överdriften ännu en dimension.
Överdrifter eller påhitt ska levereras som absoluta sanningar för att vara ultimata.
Fick mig också till livs en historia från Vätö när jag var på krog en gång. Eller om det var min farbror som tillbringade mycken tid i fritidshus på Vätö som berättade.
En gubbe, grannkarl, i Bergsvik, skulle måla om flaggstången. Vid fällning var han ensam på plats och en vindpust gjorde att han tappade greppet om stången, som föll rakt ned och träffade honom mitt på hans mössbeklädda huvud.
– Jag tog cykeln in till Norrtälje sjukhus. Det värkte hela vägen. Jag tuppade av när en sköterska la upp mig på en brits. När jag sedan vaknade sa doktorn att det var en överjävlig tur att jag hade mössa på mig. För när de lyfte av den delade sig huvudet. Det sprack isär. De drog på mössan igen fort som bara den och gipsade skallen med mössan på. Jag cyklade hem igen dagen efter.
Så klart att det hände. Eller hur?
En annan favorit är gubben som bodde i trakterna av, jag tror det var Marums Brygga på Bjökö. På 1960-talet säger historien att han sålde sjöfågel till Stockholmsrestaurangerna. Lättförtjänta sekiner, menade han. Varje kväll när han gick och la sig laddade han dubbelpipan som fick ligga på köksbordet med piporna ut genom det öppna fönstret. När han kom upp på morgnarna satte han på kaffepettern och gick sedan förbi bössan och tryckte av bara.
– När jag sedan druckit upp kaffet rodde jag ut och plockade. Hundratals sjöfåglar, hur många som helst, ska gubben ha sagt.
Jag tror honom. Att han generellt for med sanning bevisas om inte annat av att han när fisket var som bäst berättade att det var på en sådan nivå att han kunde gå torrskodd på abborr-ryggar över vattnet till Vätöhuvud.
Herr XX, jag hänger inte ut folk här hur som helst, från Grisslehamn skröt gärna om sin gamla Citroén, ni kanske minns de där som efter en natt låg som stora ihopsjunkna paddor på parkeringarna? Bilen var enligt Herr XX fenomenal. Och den drog extremt lite bensin lovordade han.
– Jo det är sant! Den drar så lite bensin att jag får tappa ur tanken ibland.
En annan herre jag hört om hade en bil som, på hans fullaste allvar, var större invändigt än utvändigt.
En före detta lagkamrat i fotboll var annars min stora överdriftsidol i modern tid (nå ja), det kulminerade när han beskrev hur kallt det var en morgon hemma vid hans gård.
– Det var så kallt ute att talgoxarna exploderade, sa han med allvarlig och bister min.
Då snackar vi inga löjliga minus 25…
Jag har genom åren sugit åt mig mängder av sådana här historier, vilket också färgat mig.
Så ska jag förbättra en redan bra historia lite extra, krydda den för att den ska bli överjävlig, använder jag gärna väldiga överdrifter.
Som när jag i 20-årsålderns slet av yttre och inre senor på vänster fotled i samband med benbrott under en fotbollsmatch med Rånäs IF. Jag överdrev en smula när skulle förklara problemet med senorna. De fick på riktigt typ hämta dem i knähöjd, men det var liksom för futtigt för mig som ville ha en rejäl historia.
– De fick hämta senorna i axeln och dra ned dem till foten igen, sa jag inför storögda och ”lätt” tvivlande lagkamrater när jag väl var tillbaka.
Nu när jag känner att krönikan närmar sig ett slut på grund av ordmängd, slår det mig att det i mitt yrke kanske inte är ett genidrag att berätta hur mycket jag älskar överdrifter…
Men jag har ryggen fri.
Jag har rent mjöl i påsen.
Jag är sanningens härförare. Jag lovar.
Allt jag sagt och skrivit under min 86 år som journalist är faktiskt sant…
Pove Persson – Mitt Roslagen
