SIGNERAT POVE
Jag har nog varit inne på det tidigare, men det är värt att påpeka igen: utan oss gnällspikar stannar världen. Det är vi som gnäller fram förändringar, det är vi som gnäller ut vansinnigheter i det fria, det är vi som skriker högst, som blottlägger.
Det går i skov för mig. Gnällandet alltså.
På små saker, på stora saker.
Och det är lika viktigt oavsett storlek på ämne som ska gnällas över. Och i vissa fall rasas över, då jäklar är det allvar.
Jag är inne i ett skov nu sedan nån vecka, eller ett decennium som mina närstående säkert skulle påpeka. Men de kan inte läsa nyanser.
Vad sticker ut hos mig i detta gnällskov då?
Ja, ni. Ni som inte tål höra gnäll ska nu bläddra vidare i tidningen.
Uppdateringar. Detta djävulens påfund. De styr min vardag och gör mig lika vansinnig varje gång.
Datorn ska vi inte ens nämna, inte telefonen heller för då spränger jag blodkärl och så roligt ska vi inte ha det.
Vi tar tv:n. Denna platta töntiga variant av usel ersättare till de analoga tjock-tv:s som jag växt upp med.
De lever ett eget liv och håller, efter varje uppdatering som sker minst en gång i veckan som det känns, på att ta livet av mig varje gång.
Om alla dessa programmerare eller vad fan de nu är, är så oerhört smarta, intelligenta och duktiga, varför fixar de inte en uppdatering som gör alla uppdateringar onödiga?
Eller är de så usla på sina jobb att de tvingas gör om, utveckla och uppdatera 56 gånger i veckan?
Lugna dig nu, Persson, tänker ni.
Men det är sant. Efter varje uppdatering har nån sopa till vad-det-nu-heter-de-som-gör-sånt sett till att när jag startar tv:n är den på högsta volym. Hatar det. Även fast jag vet om det och är beredd, blir jag lika rädd och överraskad varje gång.
Över till A-traktorer och mopedbilar. Nu ska jag gnälla på de som gnäller på dem, för de gnäller på fel sak och det leder icke till utveckling. Givetvis ska dessa fordon få finnas så att världen blir lite mindre även för våra ungdomar. Det blir liksom närmare mellan Rimbo och Norrtälje om man åker fordon än om man till exempel går. I alla fall i tid.
Det en ska gnälla på gällande dessa är inte att de dämmer upp trafiken för stressade vuxna, utan att de unga förarna i A-traktor eller mopedbil ska upplysas om att det finns backspeglar som så att säga funkar bäst om de används. Släng blick där i oftare och kör åt sidan om kön bakom dig närmar sig hundratalet bilar, helst ännu tidigare. Okej? Tack på förhand.
Ser ni hur jag driver förändring? Hur jag gnäller fram potentiellt revolutionerande förändringar, både i beteende och trafik.
Över till trafik i största allmänhet. Vi har väl alla varit där, gnälliga, för att inte säga vansinniga över andras uselhet i att framföra fordon, oftast vid fel tider då nämligen jag är ute på rull och vill vara det ensam. Såg en text på sociala medier (som jag skulle kunna ägna ett helt nummer av Mitt Roslagen att gnälla på, sociala medier alltså) som fick mitt gnäll att fastna i halsen.
Vi har väl alla skyllt sena ankomster på att vi suttit fast i trafiken?
I texten stod: ”Du sitter inte fast i trafiken. Du ÄR trafiken.”
Lite som när folk i pandemitider visar upp en bild från, säg Mall of Scandinavia, med upprörd text som förkunnar att ”det är skandal att det är så mycket folk här. Det pågår faktiskt en pandemi”, utan att reflektera att en av de som är där är hen själv…
Men även när gnäll fastnar i halsen är det bara att harkla sig och skifta fokus för att gnälla fram ytterligare förbättringar.
Om bara vägarna vore längre skulle det väl bli kortare köer?
Se där, ett bra och konstruktivt gnäll.
Min gnäll-lista är så omfattande att jag, om jag inte redan gjort det, skulle tråka ut er om jag så bara publicerade en tiondel av den.
Gnäll leder också till personlig utveckling. I åratal har jag gnällt över hur de förstört hamnen i Norrtälje genom att riva silorna och så att säga bygga bort hamnen från hamnen.
När jag så skulle kontrollera om mitt gnäll fortfarande var gällnade så trampade jag ned där längs kajens norra sida, längs de nybyggda och pågåendebyggandes (?) bostadshusen och trädäcket längs vattnet.
Det var…. Hm… hrm… host…
För jävla fint, skriver jag nu i viskningsform då jag inte vill basunera ut att även jag kan byta åsikt ibland. Att även jag har gnällt fel.
Men skam den som ger sig. Jag gnäller härmed på nästa sak angående hamnområdet: det är för dyrt att bo där.
Så det så.
Ja, ja.
Men även om du är inne i ett gnällskov borde det väl finnas något positivt som pågår även hos dig Persson, som också det driver förändring? tänker ni.
Jo vars. Tiden går ju.
Det är positivt.
För det gör att det snart är höst igen.
Och för att det gör att jag åldras och därmed kommer närmare min drömroll i livet:
Att vara gnällgubbe på heltid.
Pove Persson – Mitt Roslagen
