Jag går mer eller mindre dagligen med hopsnörpt bak

SIGNERAT POVE

Varje gång jag känner rädsla eller bara känner obehag märker jag hur snabb kopplingen mellan hjärna och arsle är.

Lika intressant som obehagligt, tycker jag ändå.

Jag har höjdskräck. Alltid haft svårt med höjder som är greppbara. Jag har inga problem att titta ned från ett flygplan på tusentals meters höjd, där är liksom avståndet från flygstol till marken bortom fattningsförmågan. Men säg från två meter på en stege till kanske 500 meter.

Då händer det. Ofelbart.

Hjärnan ser till att baken, eller arslet då, själva epicentrum om ni vill, liksom drar ihop sig och i värsta fall fryser jag fast och kan inte röra mig.

Det har skett vid både skräckupplevelser och rent tragikomiska situationer.

Jag kom åter att tänka på detta då jag nyligen tillbringade en natt på hotell i Stockholm. Hotell Carl Gustav i närheten av Stureplan (fint ska det vara för redaktör Persson).

På fjärde våningen boddes det i den över hundratals år gamla byggnaden. Där fanns balkong. En liten smal sak med järnräcke. Hemska saker. Satt ett tag på stol ute på balkongen men flyttade snabbt som blixten in på golvet i rummet då jag för en sekund råkade titta ned på Birger Jarlsgatan.

Fy f-n. Svindelkänsla. Katastroftänk. Och hopsnörpt bak. På ett ögonblick.

Vad är det som händer? Varför denna koppling ögon-hjärna-bak?

Är jag felkopplad eller är det någon som känner igen det jag med halvluddiga ord försöker förmedla (vill i det längsta försöka undvika att skriva rövhål)?

Är denna funktion vanlig hos befolkningen?

Den här typen av kroppslig reaktion på yttre omständigheter dyker upp i olika sammanhang för mig.

När jag till fots besökt bolaget i Norrtälje händer det också. Varje gång. Och då inte kopplat till vad det jag har i kassen eventuellt ska göra med mig.

Nej, det handlar om några bultar.

När jag på hemväg passerar till höger om Systembolaget ned mot ån så finns där någon typ av trappa vid fasaden på Kinarestaurangen. Under trappstegen, ganska lågt, sticker det ut bultar cirka 3 centimeter under själva muttern. Går jag längst till vänster på gatan skulle en sådan bult skära upp huvudet på mig på ett förskräckligt sätt. Bara den vetskapen får hjärnan att säga åt arslet att ”nu är det dags, dags att dra ihop.” Jag känner hur ont såret i huvudet gör utan att ha fått det.

Så obehagligt.

Jag smårusar förbi i märklig stil längs högra delen av gågatan.

När jag en tid jobbade som målare hade jag hemska upplevelser vid utomhusmålning, antingen på ställning eller stege. Jag fastnade. Inte i färgen märk väl, utan av skräck.

Hur fan gör man på en stege eller ställning på fem meters höjd när kroppen fryser fast, när man inte kan röra sig? När arslet drar ihop sig, benen blir som kokt bandspagetti och fingrarna låst sig runt ställningsrör eller stegpinne?

Hjärnan? Den slår på ”låtmigbarasomnainförgåtthäriettnafs-mode. Dödslängtan infinner sig. Det känns liksom bättre att dö på fläcken än efter ett fall på fem meter. Inbillar mig att det förstnämnda inte gör lika ont. Och även om jag ändå faller ned så gör jag det hellre som redan död.

En gång fick två kollegor helt enkelt hjälpa mig ned, både fysiskt genom att hålla i mig, ledsaga mig, och psykiskt genom att prata lugnande. Från tre meters höjd.

Tävling: tror ni jag fick höra det i något år efteråt? Ja, faktiskt än i dag när jag träffar kollega 25 år efter händelsen.

Har en gång även ”frusit fast” av skräck på knä uppe på en ställning, framåtböjd med händerna runt stålrör. Doggy style, typ. Kanske rent av tur då att baken var hopsnöpt, vad visste jag om mina dåvarande kollegor.

Pinsamt är det, pinsam är jag. Varje gång.

En gång skulle jag upp i ett utkikstorn på ett berg i Järvsö i vackra Hälsingland. Som jag längtade efter att få titta ned på Ljusnan och dess sagolika omgivningar.

Som jag ångrade att jag ens försökte.

Jag fastnade, med en skock turister nedanför som väntade på sin tur. Jag kom bara halvvägs upp på stålkonstruktionen som någon haft mage att påstå vara en trappa. Varje trappsteg, varje plattform upp mot högsta avsatsen var i sådan där ihålig stål. Man såg rakt igenom skiten. Fy bövelen.

Tyckte min hjärna som sa åt mitt arsle, ja, ni fattar, som sa åt hela mig att du är lam typ. Kunde inte röra mig och fick hjälpas ned av snälla medmänniskor.

Skämskudden var sedan av storleken utlöst krockkudde. Jag låg under den tills vi några dagar senare skulle åka hem. Har sedan dess det lite felsignalerande smeknamnet Järvsö-skräcken (låter ju som jag vore farlig) på orten. Inbillar jag mig. Jag kommer aldrig få veta för jag kommer aldrig visa mig i Järvsö igen.

Ja ni förstår, min höjdskräck är galen, helt orimlig, saknar alla proportioner, min höjdskräck gör att jag ännu inte åkt på övre plan i en sådan där dubbeldäckare man åker till Stockholm med.

Men huvud-bak-funktionen uppträder även i andra situationer. Som när jag hör eller ser något pinsamt, någon som gör bort sig på tv eller irl.

Jag liksom skäms åt andra som inte tycks ha förmågan att skämmas själva. Då sker också ”det där”.

Och med tanke på hur många skäl en har att skämmas å andras vägnar och inte bara åt sig själv i denna erbarmliga värld av galenskap, ja då kan ni räkna ut hur det är.

Jag går mer eller mindre dagligen med hopsnörpt bak.

Så skratta inte om jag går konstigt.

Ha medlidande.

Pove Persson – Mitt Roslagen