SIGNERAT POVE

Nu är det slut för ett tag på alla dessa röda dagar. Bra. Och dåligt.

Bra för att de inte längre är här och ställer till det för arbetet.

Dåligt för att de inte längre är här och ställer till det för arbetet.

Ja, mitt då alltså.

Det ska fan vara tidningsmakare och drabbas av röda dagar. De gör nämligen att de flesta andra medborgare som jag är i behov av kontakt med i mitt arbete är lediga och därmed minst sagt svåra att få tag i.

Å andra sidan är det just det som ger mig en väg ut när jag anklagar mig själv för att inte få något gjort.

– Vad sitter du här i soffan och glor för? kan någon fråga.

– Nä, du vet, det går inte att få tag i någon, det är ju röd dag, drar jag till med.

Utan att ens ha försökt.

Men det baseras ju på erfarenhet efter snart 25 år i yrket. Folk är ju för bövelen, generellt, nästan, jag skriver nästan, svårare att få tag i än jag. Även på en svart dag. (Heter det så när det inte är röd dag?)

I så fall jobbar jag hellre svart om jag säger så.

När man inte ”kan” göra sitt jobb på röda dagar får man göra något annat.

Och i tider som dessa är det inte bra. Inte på något sätt på grund av den här idiot-coronan.

Det blir mycket glo.

Och mycket lyssna på saker du för din hälsa inte borde lyssna eller glo på.

Som nyheterna. Som samhällsprogram. Som ”Min sanning” i svt här om dagen.

Sd-profilen Mattias Karlsson var gäst. Jag såg fram mot att se det programmet, är nyfiken på karl´n.

Eller var.

Jag känner inte Mattias Karlsson alls. Och jag tänker inte recensera honom som person, mer än att jag kan konstatera att han stundom framstår som rätt sympatisk.

Jag tänker heller inte recensera honom utifrån hans politiska gärning. Jag har inte de kunskaperna om vare sig honom eller sd.

Jag tyckte att programmet flöt på ganska bra, möjligen periodvis lite väl myspysigt.

Men programledare Anna Hedenmo är dramaturgiskt skicklig och när jag just satt och tyckte det var just lite för myspysigt, när Karlsson började se mindre stressad och nervös ut, mer lättad, slog fällan igen.

För visst var det en sådan?

Cirka 23 minuter in i programmet visades ett klipp från 2016 när Mattias Karlsson debatterar med en centerpartist. Karlsson häver ur sig den ökända meningen ”vi har importerat 10 000-tals potentiella våldtäktsmän” och syftade som jag förstått det på den stora flyktingvågen 2015.

Det uttalandet var känt hos mig och många andra sedan tidigare och i min naiva skalle trodde jag att det var något som tämligen ogenomtänkt hoppade ur munnen på Karlsson i en ”het” situation.

Men icke.

”Jag står för vartenda ord i den debatten” sa Karlsson nu i mysfåtöljen.

I och för sig rakryggat och på så sätt lite hedrande.

Men när herr Karlsson sedan skulle försöka förklara vad han egentligen menade tog det sig allt mer bisarra uttryck.

Nu bortser jag helt från Karlssons politiska hemvist, den är ointressant för mig i ett sammanhang som detta, men är karl´n från vettet?

Hur kan man med trynet rakt in i kameran som i Min Sanning-programmet, sitta och insinuera att tiotusentals flyktingar är potentiella våldtäktsmän, samtidigt som man minuterna senare gråter ut om hur illa han och hans blivande fru, men indiskt ursprung på sin mammas sida, blivit behandlade av de ”trevliga gossarna” i Nordiska Motståndsrörelsen?

Vämjeligt Karlsson.

”Mitt uppdrag är att se till att unga svenska kvinnor inte blir våldtagna, att svenskar kan vara trygga i sitt land”, sa Karlsson efter en stund med flackande blick.

Kanske börja med att kika in i de röda mysiga stugorna i ”svenska” hem som ”Kulturbärare-Karlsson” är så förtjust i?

Eller är det lögn när de som kan sin sak berättar att de flesta våldtäkterna sker inom familjen, mitt i den svenska idyllen?

”Med din logik är ju alla män potentiella våldtäktsmän, alla här i studion till exempel? sa Hedenmo.

”Ja” sa Karlsson.

Ridå, sa jag.

Ja, ni ser vad röda dagar och söndagar gör med mig. Där rök 45 minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Och där rök ytterligare några blodkärl som jag aldrig sprängt om det inte vore för en röd dag och därför potentiellt arbetsfri och därför gloende på tv för en stund.

Och här rök ett antal minuter av era liv ni aldrig får tillbaka, ni som läst ända hit.

En bra start på ett, potentiellt, Gott nytt år…

Pove Persson – Mitt Roslagen