SIGNERAT POVE
Den första förlossning jag var med om, när min son föddes för 25 år sedan, blev ett trauma.
För mig. På så många sätt att jag knappt vet var jag ska börja…
Kom att tänka på det då jag såg det sista avsnittet av Skavlan i Svt. Felix Herngren var med och berättad att alla fem födslar han hade varit med om var en enda röra av minnen där han inte vet vilka minnen som var kopplade till vilket barns födsel.
Jag har två barn. Och den första förlossningen var ju redan ett trauma innan den hände.
Det blev inte bättre. Jag jobbade då åt Norrtälje Tidning som lokalredaktör i Hallstavik.
Bodde gjorde jag och barnens blivande mamma i Sköndal söder om Stockholm, av alla platser på jorden. Men just det är väl preskriberat nu?
Nå väl.
När jag jobbade i Hallstavik på den tiden bodde jag ofta kvar i vår sommarstuga i Grisslehamn, en plats som jag föredrar framför Sköndal eller Stockholm ungefär en miljard gånger om dagen.
Väcks tidig morgon av telefonsamtal från blivande mor:
– Jag tror det är dags snart, sa hon och jag lyssnade yrvaket.
Hon menade att det kanske var dags för mig att ge mig av till Huddinge där sonen skulle se dagens ljus.
Jag tänkte att hon sa ju ”kanske”, så det är nog ingen brådska. Jag kunde gott sova lite till.
Vaknade lite senare med ett ryck då telefonen ringde igen. Jag är inne på förlossningen nu, meddelade mor to be.
– Jag är snart framme eller nåt sånt ljög jag om jag minns rätt.
Kastade mig i bilen och avverkade sträckan Grisslehamn-Huddinge på, en smula överdrivet, typ 25 minuter. Jävlar vad den gamla Saaben fick gå…
Tidig morgon när jag stod och trampade utanför förlossningen vid Huddinge sjukhus. Dörr låst. Ringklocka flitigt använd. Plötsligt dyker en kvinna upp och frågade vad jag ville.
– Jag ska bli pappa, sa jag.
– Ok. Sa hon. Namn på mamman?
– Ulrika svarade jag.
– Jag ska kolla, sa sköterskan
Hon kom tillbaka ganska direkt och sa:
– Jag är ledsen, men det är redan en pappa där!
Vafalls?
Hur är det möjligt, tänkte jag och började tvivla på hela världen, inte minst på blivande mor.
Efter en stunds palaver blev jag dock insläppt och ledsagad till förlossningssal. När jag klev in kom chock nummer två. Där var förutom barnmorskor och den blivande pappan som hennes bror förväxlats som sedan han var den som skjutsade henne då riktiga blivande far befann sig i norr, en publik på i runda slängar en startelva i fotboll.
Jag gapade och tänkte att, jaha, de säljer biljetter till förlossningar nu för tiden. Det var liksom inget jag mindes från min egen förlossning. Heller.
Det visade sig att det var en hoper blivande ambulanssjukvårdare som blivande mor godkänt skulle få bevittna kommande förlossning.
– Jaja, här kunde man ju gjort sig en slant annars tänkte jag innan jag paralyserades och insåg att jag varken dittills, eller efter för den delen, känt mig så överflödig i något sammanhang. Någonsin.
Att jag bara var en passagerare på denna historiska resa slog mig som en knytnäve i ansiktet. Men jag måste ju ha något att göra, ha nån jävla uppgift tänkte jag.
Och uppfann en.
Jag tänkte att blivande mor i alla fall inte ska behöva vara törstig. Så jag erbjöd henne vatten. Ungefär varannan minut under den lite dryga timme som var kvar av förlossningen.
Snäll som blivande mor var och är så sa hon inget. Hon bara drack en skvätt varje gång jag erbjöd.
Först några veckor senare berättade hon att hon näst intill höll på att drunkna under förlossningen. Men hon ville inte förstöra för mig när jag äntligen hittat en uppgift.
Snäll var och är hon som sagt.
Av själva förlossningen såg jag inte mycket. Hade ju andra viktiga uppgifter. När sonen, Elias, väl var ute och låg på mitt bröst och delade med sig av en värme som inte kan beskrivas började jag nästan skaka.
Vilket arbetspass jag haft, pustade jag.
Nyblivna mamman sa ingenting. Hon vet ingenting om hur jobbig en förlossning kan vara tänkte jag.
När dottern Lovisa föddes några år senare var jag ju sjukt rutinerad.
Blivande andragångsföderskan fick fan ordna sitt vatten själv.
Det blev en mycket lindrigare förlossning.
För mig…
Ja, ja, ja… Jag är man.
Pove Persson – Mitt Roslagen
