SIGNERAT POVE
Jag trampade runt hemma i köket och klagade inför min 21-åriga dotter, timmar före deadline och tryck av tidning, att jag inte hade en susning om vad jag skulle skriva i veckans krönika.
Jag hasade fram till kylskåpet, halade fram en flaska kallt vatten och klunkade i mig och förbannade än en gång värmen som gör mig på dåligt humör extra mycket då till exempel krönikor ska skrivas utan givet ämne.
Drunkningstillbud nära att uppstå då dottern plötsligt hävde ur sig:
– Skriv om hur det ska bli att bli morfar!
Saaatanaa! Perkele! Helvetti! Voi hemmetti. Som mina idoler och förebilder finländarna skulle ha utropat.
Jo jävlar. Lugn och fin nu Pove… Lugn och fin. Hon skämtade bara.
Intalade jag mig medan jag kämpade för att få igång andningen, få vattnet ur mina lungor.
Hon skämtade. Väl? Va?
Jo, det gjorde hon.
Så kul. Riktigt kul… Den lilla ”humoristen”.
Ett chockartat besked även fast det inte stämde.
Det mynnade ut i ett smärre bråk. För att jag så tydligt visade att det inte på långa vägar är dags för mig att bli morfar.
– Så om jag och Jesper får barn om ett år så blir du inte glad? frågade Lovisa, nu upprörd på riktigt.
– Vad är det för jäkla fråga? Jag vill bara inte bli morfar nu, sa jag med bestämdhet.
– Jag sa om ett år, sa hon.
– Om ett år?! Det är ju för bövelen nu!
Ett år för nån i min ålder är en månad för nån i din, barnrumpa, tänkte jag.
– Nu blir jag arg på riktigt, svarade hon.
Om bara mina föräldrar låtit bli att skaffa mig.
Tänkte jag i insikten om att då skulle inte denna diskussion kunnat uppstå.
Jag vet inte hur det är för er mammor, eller om det bara handlar om personlighet, men det är nåt med pappa vs dotter, eller för oss med min typ av personlighet, när det kommer till barnbarn. Eller bara tanken på barnbarn.
Men jag kan, under någon form av i alla fall inbillat hot, erkänna för er här och nu att jag visst kan tänka mig att bli morfar.
Och handen på hjärtat; det handlar inte om när.
Inte alls faktiskt.
Vad det egentligen handlar om är att jag bara inte kan tänka mig hur det ska gå till.
Eller rättare sagt; jag vägrar tänka på hur det ska gå till. Vill inte.
För ni vet väl alla där ute att för att du ska kunna bli mor- eller farförälder måste ditt barn, i de allra flesta fall, göra ”det där”.
Ja, ni vet, ”det där”.
Hm… host, ja, typ para sig…
Det är till och med svårt att skriva det för mig. Ja, jag vet, jag är hundra år…
Det är så illa att om en diskussion kring matbordet med egna och bonusbarn ens snuddar vid att handla om ”det där”, så vill jag bara försvinna, gå upp i rök, låtsas behöva hämta nåt för att komma därifrån.
Och både egna och bonusbarn börjar alltid skratta åt mig för att jag blir så obekväm. De kan till och med tvinga i gång en sån diskussion för att driva med mig. Ungdomsjävlar.
Jag KAN INTE förstå varför jag blir sån för jag vet ju att de allra flesta nån gång börjar göra ”det där”.
Till och med jag har ju en gång börjat… nej stopp och belägg, anfäkta och anamma, jag släpper detta nu innan det blir riktigt eländigt.
Så. Svar på frågor:
Ska jag nån gång bli morfar? Högst troligt.
Vill jag det? Ja, nån gång. Jag lovar.
Men jag sätter mitt hopp till att det där med storken stämmer.
Pove Persson – Mitt Roslagen
