Skip to content Skip to sidebar Skip to footer

Släpp djuren loss – det är (snart) vår

SIGNERAT POVE

En ska fan inte ha husdjur. Eller vara ett.

Svårt det där. Missförstå mig inte nu, jag verkligen älskar djur och har haft flera i mina ungdoms dagar, husdjur då alltså.

Men som husdjursägare bor i mig en ständig konflikt.

Och i dag, som vuxen, har jag därför inga egna husdjur. Jag vek mig för ett högre syfte!

Oj, vad det kändes bra att skriva.

Det handlar om den där instängdheten. Den skaver när jag tänker husdjur. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man älskar och tar hand om sin fågel. Den sitter ändå oftast instängd i en alldeles för liten bur.

Jag kom att tänka på det här när jag såg bilder och läste ett reportage nyligen från en djurpark, jag tror det var i Tyskland. Då snackar vi i grunden vilda djur, men troligen uppfödda i fångenskap.

Jag blir illamående.

Det blir jag också när jag ser cirkusar med djur. Djur som ofta piskats till att nicka och bocka för en ”hänförd” publik som inte kan tänka särskilt långt om de nu gillar det de ser. Tror jag i alla fall.

Åter till husdjur. Jag älskar dem, men vill inte längre ha något.

Mitt första var en kanin vid sommarstugan i Grisslehamn. Jag hade inte ens fyllt tvåsiffrigt när jag och min syster fick varsin kanin. De blev sambos i en bur placerad på en äng precis utanför vår tomtgräns.

Då fick jag mitt första ”djurtrauma”. En dag hade en hoper tjurar rymt från sin inhägnad och intagit vår grannäng. När jag tittade ut från altanen såg jag hur en av tjurarna körde in hornen i det hönsnät som täckte kaninburen. Tjuren lyfte sedan på huvudet och kaninerna åkte hiss, blev hängande, förmodligen skräckslagna, i luften. Sedan blev det åka av. Tjuren var inte bekväm med en kaninbur på skallen så han börja skaka huvudet från sida till sida.

Med den följd att kaninerna for som håriga basketbollar i buren.

Hemska saker att se för en i ensiffrig ålder. Och då kan jag inte ens föreställa mig hur kaninerna, som enlig min bedömning hade en puls på 3 567 slag i minuten när tjuren blev av med sin huvudbonad och dragit sig tillbaka.

Jag har vuxit upp med husdjur. Mamma födde en tid upp pudlar och vi hade en undulat, Beppe.

Hundarna har alltid fått röra sig fritt, men Beppe satt ofta hukande i en alldeles för liten bur. Han fick komma ut i lägenheten ibland, då såg man att han njöt av att kunna flyga. Alltså, den instängdheten som annars omgav honom när han timtals, dygnsvis, satt instängd.

Jag fick en dansmus av syrran. I alldeles för ung ålder. Min ålder då alltså, inte Musses, som han hette. Han var supersöt och fin, vit med svarta fläckar. Och jag tyckte om att leka med honom – men förstod inte att fråga honom. Eller jag kanske inte ens ville fråga för risken att han då svarat nej tack inför uppkommande lek…

Som när jag utgick från att han älskade att åka karusell och satte honom på skivspelaren, 45 varv i minuten. Jag skrattade så jag tjöt. Det gjorde jag också när jag satte honom bakom ratten i en sån där uppdragbar leksaksbil, en Jeep, och lät honom åka i väg på golvet. Jag såg hur han riktigt njöt när hans hår på huvudet fladdrade av fartvinden innan han, hundra gånger av hundra, krockade med golvsockeln.

Det var från min sida inget elakt i själva idén att ”roa” honom istället för att bara låta honom hasa runt i den låda som pappa iordningställt. Jag tänkte liksom inte längre. Men retroaktivt har jag mått lite dåligt av hur jag roade mig med honom, inte roade honom nödvändigtvis.

Jag har själv sedan, när jag åtminstone på papperet kunde anses vuxen, haft akvariefiskar, fåglar i form av parakit och kakadua. En guldfisk, Beseiged var namnet, döpt efter en travhäst jag gillade.

Han levde ju ett för sorgligt liv. Det kanske jag också gjorde i viss mån, men nu syftade jag på fisken.

För sorgligt. Där simmade han runt, runt i en gigantisk ölsejdel som blivit hans hem. Jag tror jag projicerade en egen dröm att simma runt i ölsejdel på Besieged.

Han kan fan inte haft det roligt och det där om guldfiskars usla minne tror jag bara är en grej som människan hittat på för att kunna leva med guldfiskarnas omänskliga behandling och trångboddhet. Om det nu inte var Besiegeds eget val för att inte tappa det helt när han gick in på sitt 13 567:e varv i ölsejdeln. På en dag.

Vad vill jag med detta svammel?

Jo, jag tänker att det börjar bli dags för ett byte. Det är dags för djuren att få ha oss i bur.

Låt en kamel lägga mig och dig i en varsitt runt badkar och trycka dit ett lock. Så kan vi simma där, runt runt, dag ut och dag in.

Spännande att se vad som tids nog då händer med vårt minne. Eller vårt sinne.

Släpp djuren loss, det är (snart) vår.

Pove Persson – Mitt Roslagen

Facebook Comments Box