SIGNERAT POVE
Jag brukar ju oftast försöka roa er läsare här med min krönika i Mitt Roslagen.
Men nu är jag upprörd. Nu blir det ett rejält mått upprördhet. Kryddat med en deciliter oförstående.
Jag hoppas ni står ut med det. Jag hoppas jag står ut med anledningen.
Vad sysslar Sverige och världen med?
Coronan har inte bara gjort en del av oss sjuka, några av oss väldigt sjuka och några av oss döda, den verkar även ha kokat sönder huvudet på visst folk.
När man nu valde att inte öka antalet tillåtna besökare på idrotts- och kulturevenemang framstår regeringen i mina och många andras ögon som clowner.
De kan skylla på olika lagar när det gäller det ena eller andra, men vem kan ta deras krigsrubriker, uppmaningar och varningar på allvar när man får trängas fritt i till exempel Mall of Scandinavia, tunnelbanor, flyg, samtidigt som man inte får vara fler än 50 personer på intilliggande nationalarenan i fotboll, Friends Arena, eller bara sitta 50 personer på publikplats på Dramaten med kapacitet för 800?
Regering, myndigheter och stormedia har i armkrok bestämt sig för att göra gemensam sak och det verkar som de har missat målet totalt. Genom att de beskriver en verklighet utifrån ett helt annat perspektiv än det de flesta människor upplever, synkar det inte med folk i gemen.
Jag generaliserar nu, men folk i allmänhet upplever inte coronan på det hotfulla sätt som de som sköter informationen gör. Och den skillnaden gör ”Peter och vargen” aktuell. Man tar inte larm på allvar.
Nu när dödstalen ligger på minimal nivå i Sverige jämfört med i våras är det ju något som hänt, oavsett om smittan ökar.
Vad? Ingen aning och ingen verkar vara intresserades av att ställa frågan till ansvariga.
Hur många av de smittade blir sjuka? Då menar jag sjuka värre än en säsongsinfluensa.
Hur många märker inte att de är smittade av viruset?
Är viruset mindre kraftigt nu?
Har de som var i väldigt dåligt skick vid utbrottet i våras redan dött? Jag menar då de väldigt gamla och multisjuka som även utan coronan bara hade kort tid kvar.
Har vi nått flockimmunitet? Om inte, hur långt bort är den?
Hur ska man få friska, eller smittade utan symptom, unga människor att stanna hemma? Låter det från många politiker och andra alarmister med pannorna i djupa veck.
Frågan är felställd.
Den borde lyda: varför ska de stanna hemma?
Unga människor är inte dumma i huvudet. Om de uppvisar symtom eller konstateras smittade går de inte och besöker gamla sjuka farmor. Jag lovar. Jag tror de flesta av dem inte gjorde det ens innan just coronan slog till. De står inte på krog eller fest och hostar folk i ansiktet.
Nu gnälls och skälls det på studenter, skolungdomar. I de flesta fall unga människor med god fysik som klarar coronan bra.
Menar regering med en alltmer förvirrat och osäkert uppträdande Stefan Löfven i spetsen att fullt friska människor ska stanna hemma i isolering? Av hänsyn till de få som riskerar att bli väldigt sjuka i covid-19?
Obegriplig logik.
Det är väl de sjuka och de i riskgrupper som ska hålla sig isolerade, givetvis med hjälp av friska som sköter vardagens logistik? Och de friskas uppgift måste väl vara att hålla i gång samhället? Och fysiskt friska äldre människor måste väl få träffa friska yngre familjemedlemmar?
Om det nu är någon tröst är det inte bara Sverige som blivit galet. Omvärlden verkar ha tappat det etter värre. Smittan sägs ”rusa”, vad det är är oklart då det inte sätts i sammanhang, när rusar det? Om en smittad blivit två (hundra procent ökning) eller om 1000 har blivit 1 200? Oavsett nivå verkar lösningen hos de styrande vara precis den som misslyckades i våras; nedstängning i allt större utsträckning.
Nu verkar det dessutom ha lett till att man ska stänga ned INNAN någon markant ökning skett. Ska vi hålla på så är detta inte över på åratal. Vid varenda kommande förkylning och influensa kommer panikåtgärderna tillbaka. Kanske för evigt.
Är det så vi vill leva vår korta tid i universum? På riktigt?
Varför verkar livslängd in absurdum trumfa livskvalitet? Är vi så rädda för döden att vi hellre struntar i att leva ett liv med bästa möjliga kvalitet bara för att skjuta på den som vi alla vet oundvikliga döden?
Mitt favoritcitat av den inte alldeles okände Albert Einstein är följande: Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.
Vi kanske bara måste rida ut detta? Ta smällen. Lindrig för en enorm majoritet, dödlig för en liten liten del av mänskligheten.
Det dör omkring 90 000 personer per år i Sverige. År 2019 dog knappt 89 000 personer, allt enligt statistik om dödsorsaker 2019. Fram till i fredags har 5 894 människor med konstaterad corona dött i Sverige. Observera då att inte alla dessa dött av corona, men har haft viruset när de dog av annan orsak. 5 894 på åtta månader. Även om de flesta dödsfall i sig är en sorglig sak så är denna siffra i sig inte alarmerande i totalen.
Perspektiv: hur många har i världen svultit ihjäl sedan i mars?
David Beasley, chef för FN:s Världsmatprogram FAO, menar att rädslan för corona saknar proportioner. Han påpekar att över 17 000 personer dör av svält i världen – varje dag.
Svält. Till den har vi ett botemedel. Men inte många bryr sig.
I vår skyddade verkstad i Sverige har vi en statsminister som med bister min står och uppmanar folk att inte gå ”på trånga hemmafester” och nekar en ishockeyarena med plats för 12 000 åskådare att ta in fler än 50.
Dårskap är det ord som poppar upp.
”Paniken och fruktan kan få en större inverkan på samhällen än själva viruset”. Citatet är
Tedros Adhanom Ghebreyesus, chef för världshälsoorganisationen WHO.
Jag menar inte att bekämpandet av det ena behöver utesluta det andra, men varför denna till synes fullständigt oproportionella reaktion kopplat just till corona?
För att den, till skillnad från till exempel ebola, drabbar den rika världen likväl som den fattiga?
Innan ni nu spränger blodkärl i ilska över eventuell idioti och ansvarslöshet hos mig:
Jo jag har stor respekt för corona. Jag vill ju helst aldrig bli sjuk oavsett grad av allvarlighet. Jag undviker närkontakt med främlingar, jag tvättar händerna och lämnar inte mitt hem sjuk eller med symptom. Jag nyser och hostar till i armveck, jag besöker inte folk i riskgrupp i onödan, oavsett om jag känner mig frisk som en nötkärna. Men jag äter på restaurang, jag besöker evenemang, jag försöker göra det jag kan för att mina surt förvärvade slantar kan medverka till att samhället hålls i gång.
Jag gör det lilla jag kan. Både för människor och samhälle.
Det är nämligen samma sak.
Pove Persson – Mitt Roslagen
