SIGNERAT POVE
Med risk för att bli tjatig med tanke på krönikan i förra numret, men situationen är den samma nu. Det är snart dags för tryck av tidning och jag har inte en susning vad jag ska skriva om.
Sitter hålögd med tommare huvud än vanligt hemma i soffan med paniken smygande in från rätt stökigt kökshåll. Har precis avslutat en text om en planerad aktivitetspark i Rimbo och är nu, som sagt, tom efter en hektisk dag.
Eländes elände.
Vad ska jag hitta på?
Och nu, exakt 17.00, kom jag på det.
Jag ska ge er ingenting.
Jag ska ge er ”en stund i Poves huvud”.
Det kommer vara osammanhängande och stundtals obegripligt. Mina tankar ska få flöda fritt och jag ska skriva ned dem.
Och när ni sitter där och läser och tar er för panna och suckar: kom ihåg att så som ni känner i det ögonblicket har jag det alltid.
Vi kör.
Varför har jag det nästan alltid så här med krönikor? Bara i undantagsfall är jag klar med dem i god tid före pressläggning.
Och när jag hamnar i det här läget tänker jag alltid på en massa annat som stör mitt fokus.
Jag har inte träffat min särbo Annas hund Luna i dag. Hon är på dagis på Väddö. Jag vill också vara mer på Väddö. Alltid. Det är, om det nu finns någon i kommunen som inte fattat det, paradiset på jorden. Jag har inte heller träffat Anna idag, men det gör inte lika mycket. Luna är viktigare, så det så. Att jag törs skriva så är för att Anna inte läser tidningar.
Nu börjar eländet. Dunkande från bashögtalare från parkeringen intill bussterminalen i Norrtälje vid vilken jag bor, får det att värka i mina tänder. Och då vet jag att min gode vän Sjöbergs-fan sitter i Grisslehamn och lyssnar på fåglar och kanske fiskar. De sistnämnda kan ju låta om man klämmer på dem. De bubblar och pyser lite liksom.
Nu efter klockan 17 är det också dags för mig att få en daglig dos av avgående bussar. Äntligen… Jippie.
Nu spelar de Jill Johnson på radion också. Och eftersom Anna inte läser tidningar vågar jag skriva att Jill är en av Sveriges absolut vackraste kvinnor. Perkele!
Middag snart? Mja, jo… men måttligt sugen då jag ska äta samma som i går, den hemmagjorda pytt i pannan som blev över. Måndagsparty.
Förbannade kvällstidningar. Nu skriver de med alarmistiskt krigstilltal i rubriker och textinledning om någon figur i Hong Kong som bekräftats smittad av covid-19 en andra gång. Och att immuniteten i så fall inte håller i mer än fyra månader.
Oj oj oj, ska vi läsare tänka. Detta är slutet!
Och först i just slutet, fast av artikeln, nämns att den nu för andra gången coronadrabbade Hong Kongianen, (heter det så) inte hade några symptom alls. Att hans smitta nummer två upptäcktes var för att han blev testad när han vid mycket god vigör skulle resa någonstans.
Varför gör media så? Jag sliter mitt obefintliga hår.
Fan vad det ser ut här. Hemmakontor vid vardagsrumsbordet är aldrig bra. Men inte orkar jag gå upp till det i stort sett oanvända kontor jag skapat på övervåningen inte.
Jag har ju tidigare i mitt liv tränat så mycket så de senaste 20 åren har jag tagit välförtjänt om än inte för hälsan befrämjande vila.
Kontor förresten. Kommer ni ihåg när det var i stort sett det enda som byggdes i och omkring Mordor, a k a Stockholm?
Det var tider det. Det gjorde att folk inte kunde annat än bo kvar på landsbygd och i småorter så också de kunde få vara vitala, levande. Orterna alltså. Jag är pro-småorter och landsbygd alla dagar i veckan.
Stockholmare förresten. Finns de? Består inte Stockholm bara av inflyttade lantisar? Av folk från typ Bollnäs? Bollnäsare.
Ja, ja.
Handelsområden. Dessa hemska platser som gör att alla städer med därför döda centrum ser likadana ut. Det är liksom längre ingen skillnad om du tittar på reklamskyltarna när du kör in i Norrtälje eller Örebro. Det tar bara kortare tid. Just i den jämförelsen alltså. Om Örebro jämförs med Göteborg skulle det förhållandet vara omvänt. Ja ni förstår, eller högst troligt inte.
På tal om hemska.
17.25 nu och jag står inte ut. Känner mig riktigt attraktiv för att inte säga sexig där jag sitter i kalsonger, strumpor och t-shirt i soffan… Vad är det för jävla arbetskläder?
Ryck upp mig mitt beläte!
Soffan är slut. Gammal med på tok för mjuka ryggkuddar. Är som att luta sig mot ett Gunnebostängsel.
Borde skaffa ny.
Men kan inte.
Lever i armod sedan jag på grund av coronan har fått gå ned i lön och arbetstid. Har inte råd med soffköp på grund av mindre lön och sviterna av ett liv av ekonomiska vansinnesprioriteringar.
Avskyr pengar. I alla fall de jag inte har.
Men jag är glad ändå. Ibland.
Är Jill Johnson rik tror ni?
17.33. Över och ut. Inte plats för mer text. Tack och lov för alla inblandade.
Nu ska jag direkt skriva en krönika till nästa nummer av Mitt Roslagen, ett nummer som är ett par veckor bort.
Troligt.
Pove Persson – Mitt Roslagen
