När Vänsterpartiets del av Prideparaden i Malmö skanderade "Hela Malmö hatar polisen" borde reaktionen ha varit självklar. Ett parti som vill ingå i en framtida regering uttrycker ett budskap om hat mot den yrkeskår som varje dag riskerar sina liv för att skydda resten av samhället. Det borde ha mötts av ett tydligt och samfällt avståndstagande.
I stället blev nästa steg att en kulturartikel i Aftonbladet försvarade budskapet. Resonemanget gick ut på att det inte är förbjudet att hata polisen och att protester mot polisen utgör en del av Prides historiska rötter. Det är naturligtvis sant att människor har rätt att uttrycka avsky mot myndigheter. Yttrandefriheten omfattar även hård kritik. Men det är något helt annat än att ett av landets största opinionsbildande medier väljer att normalisera ett budskap om hat mot den yrkesgrupp som bär upp rättsstaten.
Poliser är inga anonyma symboler. De är människor som lämnar sina familjer för att möta gängkriminella, våldsverkare och beväpnade gärningsmän. De arbetar nätter, helger och storhelger för att resten av oss ska kunna leva våra liv i trygghet. Många har utsatts för dödshot, attacker och trakasserier därför att de gör sitt jobb.
Samtidigt finns det skäl att konstatera att utvecklingen på flera centrala områden har vänt. Antalet dödsskjutningar och det dödliga våldet kopplat till gängkriminaliteten har minskat jämfört med de värsta åren. Flera bedömare, däribland Polismyndigheten, har beskrivit hur ett mer offensivt polisarbete tillsammans med nya rättsliga verktyg har bidragit till utvecklingen. Det betyder inte att problemen är lösta. Men det betyder att de poliser som varje dag arbetar mot den organiserade brottsligheten förtjänar respekt – inte hat.
Medan poliser försöker pressa tillbaka den grova kriminaliteten skanderar företrädare för Vänsterpartiet att hela Malmö hatar polisen. Därefter publicerar Socialdemokraternas närstående tidning Aftonbladet en artikel som i praktiken försvarar att sådana slagord hör hemma i den offentliga debatten.
Vänsterpartiets nationella ledning har visserligen kallat ramsan "klart olämplig". Det är välkommet. Men frågan stannar inte där. Socialdemokraterna söker aktivt Vänsterpartiets stöd för att kunna bilda regering. Därför måste också Socialdemokraterna svara på var gränsen går.
Under lång tid har svensk offentlighet präglats av diskussioner om hat, hot och ett hårdnande debattklimat. Politiker och opinionsbildare har med rätta betonat vikten av ett respektfullt offentligt samtal. Den principen måste gälla även när måltavlan är poliser.
Magdalena Andersson bör därför ge ett tydligt besked. Tar hon avstånd från budskapet att "hela Malmö hatar polisen"? Är hon beredd att ge Vänsterpartiet ministerposter i en regering om partiet inte tydligt markerar mot denna typ av retorik? Och hur ser hon på att en av den socialdemokratiska offentlighetens mest inflytelserika tidningar väljer att försvara slagord om hat mot polisen?
Det handlar ytterst inte om en enskild ramsa i ett demonstrationståg. Det handlar om vilket samhälle vi vill bygga. Ett samhälle där vi kan diskutera polisens befogenheter, granska enskilda ingripanden och kritisera missförhållanden är ett fritt samhälle. Men ett samhälle där hat mot poliser normaliseras av politiska företrädare och opinionsbildare riskerar att underminera respekten för den institution som ytterst ska försvara allas vår frihet.
Polisen förtjänar att granskas när den gör fel. Men den förtjänar också respekt när den gör rätt. Och just nu finns det många poliser som, med stora personliga risker, bidrar till att göra Sverige tryggare.
Det borde vara en självklar utgångspunkt för varje parti som vill leda landet
