SIGNERAT POVE
Ett punkband från Dalarna
som jag gillar, Mimikry, har en låt med refrängen: ”Nu är det tid att vara
arg”.
Det är det ofta, tyvärr.
Men alldeles extra tydligt nu med eländet, den våldtäkt på ett land, som diktatorn Vladimir Putin och
hans hejdukar i Ryssland, sysslar med i Ukraina.
När man ser bilderna från massakrer
av civila, pulveriserade byggnader, städer, enorma mängder
människor på flykt slås jag- IGEN – av hur vidrig människan och människor kan vara.
Det aktualiseras nu med extra tydlighet i Ukraina, men pågår och har pågått länge i Jemen, en
konflikt som startade sedan 2015 och av FN beskrivits som den värsta konflikten i världen
(orkestrerad av ärkefienderna Iran och USA-kompisarna i Saudi Arabien), i Syrien, i Irak, i Afghanistan
och blodiga konflikter i flera afrikanska länder.
Det är alltid tid att vara arg.
På vidriga pågående krig och övergrepp på människor som i en klar majoritet bara vill leva sina liv i
fred, människor som vill sköta sig och sina familjer på ett tryggt och säkert sätt.
Världen är, till alldeles för stor del, galen. Och det får min ilska att växa hela tiden.
Dessvärre kryddad med en rejäl dos växande uppgivenhet.
Vad håller vi, världen, på med?
Jag vill ju gärna gå med huvudet högt och intala mig att jag personligen är oskyldig. Men är jag det?
Är någon det?
Vad kan vi göra utan att ta till vapen och därmed riskera att få konflikter att eskalera?
Utan att bidra till att ännu fler barn växer upp i en värld fylld av skräck, bomber och död?
Gå med i den militära organisationen Nato, skriker allt fler, allt högre.
Jasså?
Nato är en kärnvapenorganisation, likväl som Ryssland, Kina, Pakistan, all tre länder som osar av
trygghet va? Och i stora delar av världen är inte heller USA trygghetsfaktorn nummer ett…
Jag vet inte. Hur möta vansinne? Med mer vansinne?
Jag har tyvärr ingen aning, men i mitt inre tror jag, naivt eller inte, på fred, lugn, ro.
Och jag har en stark tro på att jag har en stor majoritet bland människor i världen för den
inställningen, den viljan. Viljan att bara få leva i fred och sprida kärlek.
Nu kommer vapenskramlare gapa om att jag är naiv, blind, okunnig och flummig.
Men, so be it. Så får det bli, vara.
Jag kommer alltid stå upp för vålds- och vapenlös ilska mot vansinne.
Och att den på sikt kommer besegra alla dessa galna, med några få undantag, män. Det kommer jag
alltid tro.
Är det en utopi?
Att kärlek och fred till slut ska ena oss, förena oss?
Historien ger en klar bild
och ett tydligt svar på min fråga: Ja, det är en utopi.
Men ändå. Vi får inte sluta tro på det goda.
Hårdrockskaparna Black Sabbath har en låt som heter Disturbing The Priest, med en del i refrängen
som följer:
The Devil and the Priest can ́t exist if one goes away.”
Djävulen och prästen kan inte existera utan varandra.
Vi har i alla tider
försökt bekämpa ondskan med ondskans vapen, på ondskans scen.
Hur det har gått?
Dåligt, är nog en underdrift.
Vad händer om det goda backar undan? Låter galningen, världens få men livsfarliga djävular i
styrande positioner, löpa amok?
Kortsiktigt blir det antagligen fruktansvärt. Men på sikt?
En otroligt svår och jobbig fråga att ens börja närma sig ett svar på.
Vi är ju naturligt alltid oss själv närmast när det hettar till, men? Vii kan väl inte offra en generation
innan vi når dit vi fredliga vill?
Eller?
Historien har också visat att diktatorer, galningar, vettlösa ledare, förr eller senare faller när folket
kan och orkar resa sig.
Hur ska vi göra?
Ni som kan och vet saker, svara mig. För det här som pågår och har pågått i evigheter i världen, kan
inte fortsätta. Det fattar väl alla?
Eller?
Nu är det tid att vara arg.
Det är alltid tid att vara arg.
Men måste man var det våldsamt?
Nu är det tid att plocka fram den gamla fredspipan.
För allas skull.
Pove Persson – Mitt Roslagen
