I ett omvandlat garage , där ekot av skratt och fest nu fyller rummet, ligger Imperiet Industries som är ett resultat av innovation, passion och samarbete. Bakom framgången finns en Gubbe, Per Evhammar, vars passion och mångsidiga bakgrund har format den unika festplatsen som Imperiet Industries erbjuder. Vi tog en stund att sitta ner med honom, dyka ned i hans resa och upptäcka historien bakom Norra europas, kanske största glädjespridare.
Berätta Per – vilka är är ni bakom “Imperiet”?
Annons
– Vi har sedan start varit tre gubbar som står bakom konceptet, en festlokal som har allt plus lite till. En noggrann och skicklig entreprenör, en kreativ företagare och en ölbryggare. Detta kom dock att förändras när vår bryggare var tvungen att lämna projektet och vi istället tog in tre externa bryggare med fantastiska meritlistor, säger Per Evhammar, som hintar att det alltså är bättre nu på den fronten.
Idag lite mer än tre år senare har “gubbarna” lyckats skapa en unik och uppskattad festplats av ett garage, där ölprovning, quiz och femkamper förgyller Rospiggarnas tillvaro. Även välkända ansikten som Magnus Betnér, Henrik Nyblom och Thomas Järvheden har också fått smaka på en del av Roslagens lyxgarage.
Per Evhammar är inte bara en av grundarna till Imperiet, han är också en man (gubbe) med en nyanserad bakgrund. Från att utveckla brädspel och leksaker, till att vara tatuerare, jobba på reklambyrå och bygga Sportringens föreningsavdelning, har 43-åriga Per samlat en unik mix av erfarenheter som alla bidragit till Imperiets framgångssaga.
FOTO: Privat
– All denna erfarenhet lämpar sig väl för att utveckla företag som har mycket kunskap och kompetens men som sitter fast i gamla hjulspår, eller som fallet är med Imperiet, bygga något unikt från grunden, säger han.
Per berättar att ett av hans starkaste minnen från Imperiets tidiga dagar var när de hade sitt första betalande sällskap.
– Jag stod i disken och hörde det där omisskännliga sorlet från en festlokal och insåg att det var vår lokal som nyss hade varit ett tomt garage men som nu spred glädje för massa människor, vilket var en fantastisk känsla, minns han.
Det är den här typen av ögonblick, där han ser glädjen och värmen från gästerna, som har förändrat hans syn på livet och affärer.
– Jag har aldrig varit i ett företag vars kunder varit så måna om att berätta hur mycket de tycker om oss, säger han stolt.
Men att starta Imperiet var inte en “walk in the park”. Företaget föddes mitt under Covid-19-pandemin, och sedan dess har de stått inför många utmaningar, inklusive den globala ekonomiska påverkan av kriget i Ukraina. Men trots utmaningar har Imperiet fortsatt att växa och blomstra.
-Imperiet föddes ju i kristider. Exakt när Covid träffade Sverige med full kraft i mars 2020, så började vi bygga om garaget till festlokal. Restriktionerna för hur vi alla fick umgås pågick i två års tid. Efter det följde några månader av lugn innan invasionskriget av Ukraina drog igång, vilket påverkade hela världsekonomin. Hösten 2022 ringde larmklockorna högt angående en skenande inflation och räntorna höjdes samtidigt som kriget gjort elen dyrare än guld, säger han.
– Allt detta är sånt som gör det utmanade att bedriva och bygga en verksamhet där folk och företag är tänkta att umgås, lägga lite pengar på nöje och ge sig själva något extra utöver det nödvändiga. Att vårt företag har lyckats nyanställa, växa och skapa en sund ekonomi genom allt detta gör mig oerhört stolt över den insats som alla bidragit med, fortsätter han.
Även om Imperiet föddes ur mörker verkar framtiden se ljus ut för Imperiet. Per lyfter personalen – inte minst Malin Butler, som kapten på skutan och känd från bland annat Roslagen live, som en framgångsfaktor.
-Imperiet är ett varumärke snarare än en fast plats, det är byggt av vänner och deras talanger, så det kommer snart dyka upp något nytt, avslöjar han. Just nu befinner sig festlokalen Imperiet Industries i en väldigt fin och uppåtgående trend som kommer fortsätta nu när vi har Malin vid rodret, säger han.
Om du skulle avsluta med att beskriva ditt livs filosofi med en mening, vad skulle det vara?
-Om det jag tänker göra nu gjordes av alla i hela världen. Skulle världen bli bättre eller sämre då?, avslutar han med en retorisk fråga.
Jag tänker: “Livet är en fest håll med om det folk och fä,
Men om livet är pest, fyllan värmer bäst”.
FOTO: Privat
FAKTARUTA
Namn: Per Evhammar Ålder: 43 Födelseort: Lidingö Familj: Sambo och två döttrar Intressen: Obotligt Inter Milano-fan
Jan Erik Svecke har gått från att vara franchisetagare för McDonalds vid södra infarten till att bli en central figur i Norrtäljes stadsutveckling. Med projekt som Lommarskogen och ett starkt engagemang för det lokala närings- och föreningslivet är hans drivkraft tydlig: att skapa något som gör skillnad.
– Det viktiga är att bidra med det jag kan, med de förutsättningar jag har.
Jan Erik Svecke återkommer ofta till denna enkla men centrala filosofi. En förmåga som präglas av en målinriktad drivkraft att förvandla idéer till verklighet. Men han framhäver ogärna sig själv.
Annons
– Jag är bara en av många som gör sin del.
Den här livsfilosofin grundlades redan i unga år i Örebro, där han är uppväxt. När Svecke som tonåring på 80-talet drömde om att studera ett år på high school i USA, tog han jobb på ett äldreboende i Ervalla för att finansiera resan själv.
– Jag sparade ihop 40 000 kronor, och det var viktigt för mig att klara det på egen hand. Många andra fick stöd från sina familjer, men jag ville göra det själv.
Resan till USA blev en startpunkt. Där lärde han sig att hantera utmaningar, som att övervinna språkbarriärer och bygga självförtroende.
– Första månaden var jobbig. Jag förstod knappt vad de sa i skolan. Men efter en termin hade jag bättre betyg än mina amerikanska klasskamrater.
När han återvände till Sverige tog han med sig den självständighet och målmedvetenhet som han utvecklat i USA.
Svecke valde att studera ekonomi och marknadsföring på vid Örebro högskola. Parallellt med studierna jobbade han extra i butik för att finansiera sin utbildning. Det var här hans intresse för dagligvaruhandeln väcktes på allvar.
– Jag har alltid haft en känsla av att jobba för det jag vill uppnå. Det är en drivkraft som aldrig lämnat mig.
Den drivkraften formades tidigt, inte minst genom relationen med hans äldre syster, som blev en viktig del av hans uppväxt. Syskonskaran växte upp med sin pappa som jobbade mycket, vilket gjorde att de tidigt fick ta stort ansvar för sig själva och varandra.
– Min syster och jag var väldigt tajta. Hon var bara ett år äldre än jag, men hon blev som en ledstjärna för mig.
Men relationen fick ett abrupt slut när hon gick bort i hudcancer vid blott 32 års ålder.
– Det var en oerhört tuff tid, men det lärde mig att värdesätta både familj och de människor jag har runt omkring mig. Det har också format hur jag ser på livet och vikten av att använda sin tid väl.
Efter examen på högskolan startade han en karriär inom livsmedelsindustrin, först som trainee på Arla Foods och senare som produktchef på Procordia Foods. Framtiden i Örebro såg utstakad ut. Men det var innan han bokade sin livs första charter. Då skulle allt ändras.
– Jag och en kompis åkte till Lanzarote på solsemester. I hotellrummet bredvid oss bodde två systrar från Norrtälje, och det var så jag träffade min fru Isabel. Sedan dess har det varit vi två.
Isabel var tydlig med att hon inte skulle lämna Norrtälje eller sina föräldrars släktgård i Råda, utanför Söderbykarl. Så efter en period av pendling, bestämde sig Jan Erik för att ta sitt pick och pack och flytta.
Under 17 år drev han McDonald’s i Norrtälje. FOTO: Nicklas Salmin
Vi spolar fram tiden några år. Jan Erik och Isabel har flyttat in på släktgården och fått två söner. Samtidigt arbetspendlar han till Stockholm. Men pendlingen tar tid och han ville ha mer tid för familjen. Hans sätt att frigöra tid kanske var lite oortodoxt. Men han fick reda på att McDonalds planerade att öppna en restaurang i Norrtälje. Även fast han inte hade någon erfarenhet från den branschen så tyckte han att det lät roligt.
– Jag hade gjort ett specialarbete på högskolan om frainchisetagare och skrev ett brev till huvudkontoret för att anmäla intresse.
Ömsesidigt tycke uppstod. Men det var inte bara att köpa in sig och skriva på avtal.
– Det var en lång rekryteringsprocess med många intervjuer innan jag blev godkänd, sedan fick jag praktisera i ett år på andra restauranger för att lära mig själva hantverket.
Därefter kunde han skriva på ett 20-årigt samarbetsavtal med McDonalds.
– Det var såklart en lång tid att skriva på, men jag gick in för det till 100%.
Som frainchisetagare gjorde han allt på restaurangen, men ju längre tiden gick började han också att delegera mer. Och det är framförallt där han hittar ljuspunkterna.
– Det är fantastiskt roligt att se hur unga människor utvecklas och växer, att lära upp dem som 18-åringar och sedan se hur de blir färdiga chefer som 22-åringar och går vidare i karriären.
Tack vare sin akademiska bakgrund så fick han efter ett tag en ledande position inom McMarketing, en ekonomisk förening som hanterar marknadsföringen för alla McDonald’s-restauranger i Sverige. Därutöver startade han upp en till restaurang vid Häggviks köpcenter. Helt plötsligt hade 17 år passerat som franchisetagare och det blev dags att skriva ett nytt 20-årsavtal.
– Det hade varit jätteroliga år, barnen blev delvis uppväxta på restaurangen men samtidigt så är 20 nya år en väldigt lång period.
Ett beslut togs och Svecke sålde år 2016 restaurangerna till McDonaldsentreprenören Roland Edin.
Parallellt fanns det fler spjärn i elden, och en av dem tog form under en lunch på just McDonald’s. Svecke och hans vän Anders Eriksson diskuterade bostadsbristen i Norrtälje och kom fram till att det fanns en tydlig lucka på marknaden för barnfamiljer.
– Det var mycket snack om 55+ och seniorboenden, men väldigt lite om familjer som ville slå sig ner i Norrtälje. Vi tog fram en karta, pekade på ett område och tänkte: Här borde vi kunna bygga något.
Idén var enkel men ambitiös, att skapa ett bostadsområde som inte bara skulle tillgodose behovet av fler bostäder utan också bidra till stadens utveckling som en attraktiv plats för barnfamiljer. Den idén blev grunden för Lommarskogsprojektet.
Kommunens initiala respons var positiv, men projektet stötte snart på hinder i form av långsamma detaljplaneprocesser och politiska beslut. Efter valet 2014 byttes dessutom styret ut, den politiska viljan var fortsatt positiv, med undantaget att de inte ville sälja området till en enda aktör.
– Så vi gick 2015 ihop med Roslagsbostäder, Credentia, Obos kärnhem och Magnolia bostad och skapade ett samarbete som skulle pågå i två etapper.
Svecke framför etapp 1 av projektet Lommarskogen. FOTO: Nicklas Salmin
Byråkratins kvarnar malde långsamt och slut sålde Svecke och Eriksson en stor del av byggrätterna i första etappen till Credentia, men de är fortfarande engagerade i projektets andra etapp. De första bostäderna från Obos kärnhem var inflyttningsklara 2024, i området som numera kallas för Lommarstranden.
– Det har tagit längre tid än vi hoppades, men vi tror stenhårt på projektet. Jag hoppas att etapp två kommer att innehålla fler villor och parhus, boendeformer som vi tror är viktiga för barnfamiljer.
Trots utmaningarna har Svecke aldrig tvekat på värdet av att vara en aktiv del av stadsutvecklingen.
– Det började med att jag och Anders inte ville sitta på läktaren och bara tycka till. Vi ville vara med och bidra.
Vad har Anders Eriksson betytt för dig?
– Jättemycket, vi har samma grundläggande värderingar och han är en väldigt god vän till mig. Han är en klok och jordnära kille och vi kompletterar varandra bra.
Förutom Lommarskogen har Svecke engagerat sig i andra delar av Norrtäljes utveckling. Genom sitt arbete i Norrtälje handelsstad har han varit med och bidragit till att stärka stadskärnan och göra Norrtälje till en attraktiv plats för både invånare och företagare.
– Det är väldigt få tomma lokaler i Norrtälje jämfört med andra orter, och det är något vi ska vara stolta över.
Men snart lämnar han styrelsen.
– Jag har varit med i Handelsstaden sedan omvandlingen från köpmannaförening för cirka 12 år sedan. Det har varit väldigt roligt och utvecklande, men nu är det dags för nya krafter att ta över.
Det är inte det enda föreningsengagemanget Svecke har. Han blev aktiv i BKV när sönerna började spela fotboll. Numera ingår han i valberedningen och i klubbens anläggningsgrupp, som syftar till att få till stånd en fotbollshall.
– Det finns ett generellt problem i Sverige som vi i Norrtälje delar, och det är att ungdomar rör sig för lite. Det spelar mindre roll inom vilken idrott de deltar, utan mer att de är aktiva. Där behöver kommunen ge bra förutsättningar till föreningarna för att driva verksamheter, det är något vi alla tjänar på i förlängningen.
Han lyfter fram det faktum att kommunen har en ökande befolkningstillväxt och att barnfamiljer är en viktig målgrupp i detta.
– Då är det viktigt att kommunen också hänger med i det ökade behovet av infrastruktur för barnens fritidssysselsättningar.
Svecke står framför Ratius i Görla, företaget han är styrelseordförande i.
Trots det tecknar Svecke upp en ljus framtid för Norrtälje, men han återkommer ofta till vikten av att bevara stadens unika identitet. För honom är balansen mellan tillväxt och tradition avgörande för att staden ska fortsätta vara attraktiv för både invånare och besökare.
– Norrtälje ska inte bli Stockholm. Vi har något eget här, och det måste vi värna om. Det handlar inte bara om närheten till skärgården, naturen och storstaden. Det handlar om att folk både jobbar och bor här och därigenom skapar en gemenskap, men också att Norrtälje är en trygg plats att vara på. Vi har allt det andra städer kämpar för att skapa.
Trots ditt engagemang för samhället har du aldrig tagit klivet in i politiken, varför?
– Jag tycker att politiken är för byråkratisk. Det är för långa ledtider, och jag känner att jag kan göra mer nytta genom att påverka via andra kanaler, som näringslivet eller föreningslivet. Jag hade blivit för uppslukad av politik så det har aldrig varit på kartan, även fast jag blivit uppvaktad.
Detta pragmatiska förhållningssätt genomsyrar också hans livssyn. Svecke liknar livet vid en tårta, där varje bit representerar en del av tillvaron; arbete, familj och fritid.
– Livet handlar om att fördela bitarna rätt. Ibland behöver man ge mer tid åt en viss del, men över tid ska det kännas balanserat. Just nu känns det som att jag har hittat rätt balans, och det är jag väldigt tacksam för.
Den filosofin bär han också med sig in i sina professionella åtaganden. Som styrelseordförande i det lokala mässbyråföretaget Ratius ser han långsiktighet som en central del av arbetet.
– Vårt mål är att skapa en trygg arbetsplats och ett stabilt bolag som kan fortsätta göra skillnad, både för våra anställda och för Norrtälje.
För Jan Erik Svecke handlar det privat inte om att göra stora avtryck, utan om att göra skillnad där han kan.
– Jag har aldrig haft ambitionen att göra ett enormt avtryck, men om jag kan göra min del och bidra med det jag kan, då är jag nöjd.
Och kanske är det just den här balansen mellan ödmjukhet och målmedvetenhet som definierar Svecke bäst. Från att som ung finansiera sin dröm om att studera i USA, till att idag bokstavligen forma Norrtälje, har hans filosofi varit densamma: att alltid arbeta för det han tror på och använda tiden till något meningsfullt.
Fakta:
Namn: Jan-Erik Svecke
Bor: Räfsnäs
Ålder: Född 1964
Andra styrelseuppdrag: Nordsport Holding (Intersport Sverige), Roslagens Sparbank och Roslagen Sparbanks stiftelser
Tomas Ackelman har haft en betydande roll i att forma Norrtäljes närings- och idrottsliv. Från att ha räddat Roslagens Sparbank från konkurs på 70-talet till att driva evenemang som Roslagens Företagsgala och Idrottsgala, har han satt ett varaktigt avtryck på kommunen. Det här är hans berättelse.
Ackelman är född och uppvuxen i Nyköping och började arbeta på Sparbanken som ung. Efter olika roller i Nyköping, Kalmar och Stockholm kom han till Norrtälje och Roslagens Sparbank 1975.
Då var banken i en svår ekonomisk situation och hotades av uppköp. Tomas insats, tillsammans med ett dedikerat team, förvandlade banken från en krisande institution till en av Sveriges mest välrenommerade sparbanker.
– Banken var illa ute, men vi gjorde ett starkt jobb för att rädda den. 1990 betraktades vi som en av de bästa sparbankerna i Sverige, vilket jag är stolt över att ha bidragit till, säger han.
Kort därefter, under den ekonomiska krisen 1992, stod Roslagens Sparbank starkare än många andra banker. Tomas berättar att förståelsen för och närheten till marknaden samt en nära relation till sina kunder var avgörande faktorer för att undvika de omfattande kreditförluster som många andra banker drabbades av under den turbulenta perioden.
En av nyckelfaktorerna var ett målmedvetet arbete för att stötta kunder som drabbades hårdast av krisen.
– Många förlorade sina jobb och riskerade att tvingas lämna sina nyinköpta bostäder. Banken arbetade aktivt för att hitta lösningar som gjorde det möjligt för människor att bo kvar i sina hem, trots de ekonomiska svårigheterna, säger Ackelman.
Genom arbetet kunde banken inte bara behålla kundernas förtroende utan också bidra till att minska de sociala och ekonomiska konsekvenserna av krisen för många hushåll i Roslagen. Sparbanken tog sig ur krisen ännu starkare.
Förutom Ackelmans operativa roll i Roslagens Sparbank fick han förtroendet att driva den nybildade Roslagens Sparbanks Stiftelser under uppstartsfasen 2001 till 2012. Stiftelserna spelar en stor roll i att stödja projekt, initiativ och samarbeten som driver på för en positiv utveckling av Norrtälje kommun.
Vid sidan av sin karriär i banken har han ägnat mycket tid åt att främja idrott och näringsliv i kommunen. Han var med och startade Norrtälje Turism 1989 och senare NUAB – ett nätverksbolag som bygger broar mellan kommunen och näringslivet. Tomas är också hedersordförande i BKV Norrtälje.
Hans engagemang ledde till starten av Expo Roslagen och Roslagens Företagsgala 2009 och Idrottsgalan 2014. Galorna har blivit viktiga plattformar för att lyfta fram och fira lokala framgångar.
– Vi ville skapa något där näringslivet och idrotten kunde få sina egna arenor. Det är fantastiskt att se hur galorna har fört samman människor och skapat nya möjligheter, säger han. Jag tycker det är viktigt att premiera våra duktiga entreprenörer och idrottare. Det ger ringar på vattnet och inspirerar andra, fortsätter han.
En annan betydande insats från Tomas har varit hans bidrag i att rädda Norrtälje sjukhus från nedläggning i början av 2000-talet. Tomas berättar att han tillsammans med Sören Karlsson, dåvarande chef på Norrtelje Tidning, skickade in en skrivelse till Landstingsfullmäktige, undertecknad av de större företagen och andra representanter från näringslivet i Norrtälje, vilket kan ha påverkat beslutet att bevara Norrtälje sjukhus.
– Det var viktigt för oss att visa på sjukhusets betydelse för kommunen. Det är en annan insats jag är mycket stolt över, säger han.
Vad är drivkraften i ditt engagemang för Roslagen?
– Norrtälje kommun är en fantastisk plats att bo och verka i. Vi måste visa det och locka hit fler personer med hög kompetens, och det gör vi bland annat genom våra galor, säger han.
Är det något du önskar att du hade gjort annorlunda i din karriär?
– De första 15–20 åren i Norrtälje arbetade jag nog för mycket, dels i sparbanken men också i övriga engagemang inom idrott och kultur. Utan stödet från min fru hade det inte gått. Det är en viktig lärdom jag tar med mig, säger han.
Vad har du för tips till blivande entreprenörer?
– Man ska vara engagerad, men man måste balansera det med privatlivet så att man inte går in i väggen. Sen tror jag att det är jätteviktigt att man jobbar med det man tycker är roligt och brinner för. Engagemang, skapa kontakter och relationer, ta dig inte vatten över huvudet. Förtroendet för dig som person är viktigt, säger Ackelman.
Blir det någon sextonde Företagsgala?
– Jag tar en gala i taget, avslutar han och lämnar det osagt om vi kan förvänta oss att Tomas Ackelman står vid rodret på Företagsgalan även hösten 2025 eller om han lämnar över stafettpinnen till någon annan.
Med ett ledarskap som hyllar olikheter och en förmåga att skapa gemenskap har en han format en arbetsplats där människor och idéer får växa. På vägen dit har han samlat lärdomar från både lumpen, idrotten och sin barndom, som alla satt sin prägel på hans filosofi.
– Det bästa med jobbet? Det är mötet med kunderna, säger Tommy och slår ut med armarna. Här får jag direkt feedback, det är lite som att stå på en scen varje dag.
Tommy, som heter Larsson i efternamn sitter djupt försjunken och sippar på en kaffe i konferensrummet ovanför butiken. Han har en blick och närvaro som påminner om en dirigent, den som håller takten och skapar harmoni i en symfoni. I tre och ett halvt år har han varit ställföreträdande handlare på ICA Kvantum Flygfyren, eller som man säger i folkmun; “Flygis”. Men hans väg till butikens ensemble har inte varit spikrak. Från idrottsplanens målburar till lumpens pansarvagnar och vidare till kassalinjen, har han samlat erfarenheter som format både honom själv och hans ledarskap.
Som barn var Tommy alltid i rörelse. Sporten var hans stora passion – inte bara genom skidkarriären i Estuna IF utan framförallt genom fotbollen i Lohärads IF.
– Jag älskade allt som hade med fysisk aktivitet att göra. Att vara målvakt var särskilt givande – det handlar om att läsa spelet, att vara steget före.
Hans talang tog honom till zonlag, träningar med Djurgårdens IF:s P87:or och ungdomslandslagets träningsläger i Halmstad, men när valet stod mellan att satsa helhjärtat eller gå vidare i livet, valde han det senare. Lumpen vid I19 Boden blev nästa steg, och där upptäckte han något som skulle prägla hans framtida karriär som chef: kraften i olikheter.
– Vi var tio grabbar i logementet med helt olika bakgrunder – sportkillar, naturvetare, mekaniker och magic the gathering-spelare. Ändå blev vi snabbt ett sammansvetsat team, tack vare att vi hade samma mål. Det lärde mig att olikheter är en styrka. Det gjorde diskussionerna mer dynamiska och besluten bättre.
Annons
Efter lumpen följde jobb på Coop Forum, där han lärde sig butikens grunder, och senare på Willys, där han utvecklade en skicklighet i att hantera köttdisken.
– Det var Gunnar Björklund som lärde mig att putsa kött. Han var en fantastisk mentor, och det är kunskaper jag fortfarande har nytta av idag. Det är extra roligt att han idag jobbar här på Flygis.
Ekonomistudier på universitet och jobb på en redovisningsfirma lockade därefter, men det var först när Tommy fick ett jobb som controller på Flygfyren 2016 som han kände att han kom i sitt rätta element.
– Det var som att hitta hem. Kombinationen av butik och ekonomi var perfekt för mig.
Efter att ha rattat siffrorna under tre år blev han supportchef, som innebar ansvar för HR, ekonomi, marknadsföring och egenkontroll. Därefter blev han befordrad till ställföreträdande handlare, vilket innebär att han är chef för hela företaget, men inte specifikt butiken. Hans dagar börjar med att stämma av försäljning, väder och dagens planer. Därefter tar han ett varv i butiken för att möta personalen och kunderna.
– Det bästa sättet att hålla örat mot rälsen är att prata med kunderna och höra vad vi kan göra bättre.
Men ledarskapet handlar inte bara om att vara synlig, utan också om att skapa struktur och tydlighet. Under pandemin sattes detta på prov. Det var en tid då han fick kasta affärsplanen och börja om. Från en massa inplanerade event till beställningar av plexiglas och handsprit.
– Men framförallt handlade det om att skapa trygghet i en kaotisk tid, vi kunde inte stänga ner butiken utan var tvungna att se till att det gick att upprätta en säker miljö både för medarbetare som kunder.
Han beskriver sin ledarskapsfilosofi som definitionen av en elektrisk ledare, alltså något som “genom energi med lätthet flödar”. Tommy menar att det handlar om att skapa rätt förutsättningar för medarbetarna att blomstra, vilket innebär att en ledare leder energi i rätt riktning.
– Flygfyren är en arbetsplats som många beskriver som familjär, trots butikens stora storlek. Det är något som vår tidigare handlare, Rolf Holmberg och vår nuvarande, Claes Göran Sylvén jobbat hårt med. Den andan är något jag aktivt arbetar för att bevara.
Han hävdar att det handlar om att se varje medarbetare som en individ, inte bara en rad i en personallista.
– Vi tror på människan, och vi vill att alla ska känna sig inkluderade och få kraft att utvecklas till sitt bästa jag.
Samarbetet med Tiohundra är ett exempel på detta. Genom att erbjuda personer med funktionsvariationer praktik, skapas en inkluderande arbetsplats.
– Det är fantastiskt att se hur de växer och blir en självklar del av teamet. Det ger oss en varmare och mänskligare arbetsplats.
Han återkommer därmed till resonemanget från sina lumpenerfarenheter, att olikheter innebär en kraft. Tommy menar att det bästa sättet att leda olikheter inte är genom detaljstyrning, utan måluppfyllelse och exemplifierar med en händelse som blev viral.
– Vi vill ju att butiken ska vara familjär, men det går inte att säga exakt hur. För ta det som det skrevs om i facebookgruppen “Norrtälje – vad händer på byn”, där en kund hade tappat bort sin plånbok och inte kunde ta ut pengar på sitt kort, vilket gjorde att vår medarbetare erbjöd att ta emot en Swish och ta ut pengar från sitt egna bankkort, det är precis den familjära andan vi vill stå för, att trots vår storlek upplevas som den lilla butiken där vi har en genuin vilja att hjälpa varandra.
Det är denna värme och omtanke som han vill ska genomsyra hans ledarskap, och när Tommy reflekterar över var det kommer ifrån, landar han i sin egen barndom.
– Min dagmamma Birgit i Svanberga var en otroligt empatisk och varm person. Hon lärde mig mycket om respekt och hur man tar hand om andra, men också om att sätta gränser på ett mjukt men tydligt sätt. De värderingarna har jag burit med mig hela livet.
Intervjun är avslutad, och vi går ner till butiksgolvet för fotografering. När Tommy tar ett sista varv genom varuhuset möter han både kunder och kollegor, och småpratar med dem längs vägen. Entusiasmen i hans röst och sätt är påtaglig.
– Det är i mötena med människor jag hittar energin – och det är därför jag älskar det här jobbet, avslutar han.
Faktaruta
Namn: Tommy Larsson Ålder: 37 Bor: Norrtälje Familj: Gift med två barn Flygiskarriär: Controller (3 år), supportchef (2,5 år) och ställföreträdande handlare (3,5 år) Chef över: Cirka 200 anställda (300 under sommaren)
Peter Jansson är en av grundarna till det som sedermera blev företaget Note, en av Roslagens mest framstående företagshistorier inom teknik och produktion. Hans karriär startade i Norrtälje, där han direkt efter gymnasiet och lumpen började arbeta på en liten elektronikfirma, Lintron Elektronik, med 25 anställda. Nu berättar han om sin resa från Görla till börsnotering och om sitt engagemang för Norrtäljes näringsliv.
Med en bakgrund som gymnasieingenjör tog han plats på företagets utvecklingsavdelning och blev snart produktionsledare. Året var 1986, och detta blev början på en resa som skulle leda till stora förändringar för såväl företaget som för Peter själv och Norrtäljes näringsliv.
När elektronikföretaget som Peter arbetade på var till salu 1990 såg han tillsammans med kollegorna Mats Hultin och John Olov Karlsson en möjlighet att köpa det.
Annons
Sagt och gjort – trojkan inledde en imponerande tillväxtresa som ledde till en tiofaldig expansion på under ett decennium. Bolaget gick från 25 anställda och växte till 350 på nio år – en växtvärk och utveckling som Peter beskriver som intensiv, utmanande och lärorik.
– Det var en enorm resa, där jag fick vara såväl produktionschef som HR-chef. Vi anställde enormt mycket personal under den perioden, vilket var väldigt utmanande. Det gäller att hitta rätt kompetens och ställer höga krav på utbildningar inom företaget, säger Jansson.
Expansionen fortsatte även internationellt. I slutet av 90-talet gick bolaget samman med ett företag som hade en fabrik i Polen och lockade till sig investerare. Detta var ett steg som tog bolaget utanför Sveriges gränser, med fabriker i Litauen, Estland, Finland och Polen, och Peter blev ansvarig för bolagets Östeuropaverksamhet.
– I slutet av 90-talet började det bli väldigt hett att man skulle lägga ut produktionen och outsourca till framförallt Östeuropa. Vi hade ingen erfarenhet av detta, vi som var grundarna, så vi gick ihop med ett annat företag från Stockholm som redan hade en fabrik i Polen. De plockade även med sig investerare till oss som investerade 40 % i vår fabrik. Vi släppte alltså en hel del aktier från vår fabrik, säger Jansson.
Kravet från investerarna var börsnotering innan 2005, vilket realiserades under 2004 när Note blev ett publikt bolag.
– Det var mycket jobb men en fantastisk resa och erfarenhet, konstaterar Peter om tiden inför börsintroduktionen.
Med decennier av erfarenhet från bolagsbygge och produktion avslutade han sitt engagemang i Note 2009. Engagemanget för entreprenörskap slutade emellertid inte där och Peter började engagera sig i Norrtäljes näringsliv för att stötta andra entreprenörer.
Han blev en central gestalt inom Nyföretagarcentrum som erbjuder kostnadsfri rådgivning och stöd till personer som vill starta eller nyligen har startat eget företag. Men Peter ansåg att han ville göra mer för blivande entreprenörer med fokus på att bygga långsiktiga och hållbara företag, varför han grundade Företagslabbet, som är en plattform för att stödja nya företagare genom råd och nätverk genom hela uppbyggnadsfasen i ett företagsbygge.
– Jag brinner för entreprenörskap och tycker att det är väldigt roligt att kunna bidra till att andra också lyckas starta och driva företag. Det är så viktigt för Sverige och för Norrtälje att det går bra för våra företagare. Det är detta som är ambitionen med Företagslabbet, säger han.
Företagslabbet och Nyföretagarcentrum har varit två viktiga plattformar för Peter. Genom dem har han kunnat stödja nya företagare med såväl praktiska råd som ovärderliga kontakter.
– Som blivande entreprenör saknar man ofta grundläggande kunskap om företagande. Det kan handla om hur man skall paketera sin produkt, hitta målgruppen eller välja rätt strategier. På Företagslabbet får man den hjälpen, men också tillgång till ett starkt externt och internt nätverk, förklarar han.
Vid sidan av sitt engagemang för entreprenörskap är Peter också aktiv inom idrottsvärlden och har varit ordförande för NIK i över tio år. Hockeyn kom in i hans liv genom familjens intresse för sporten, och Peter engagerade sig snabbt i klubbens arbete.
– Det är klart att min erfarenhet har kommit NIK till gagn, särskilt när det gäller kontakter inom näringslivet och kommunen. Vi har satsat på ungdomsverksamhet under lång tid, men nu börjar vi också satsa mer på A-laget, berättar han.
Trots sin långa och framgångsrika karriär har Peter inte slutat drömma och sträva framåt. Han vill se mer stöd för småföretagare från statens håll och ser ett stort behov av att stärka banden mellan näringslivet och kommunen.
– Jag arbetar tillsammans med kommunen på deras näringslivsstrategi för att förbättra relationen mellan näringslivet och kommunen. Kommunen skall vara en serviceinrättning till näringslivet, och det är det jag arbetar för, säger Jansson.
Med din erfarenhet – kan du ge blivande entreprenörer tre goda råd?
– Ta hjälp! Fakta är att om man tar hjälp så är resultatet att man klarar sig som företag i mycket högre utsträckning. Man måste vara väldigt engagerad och vara lösningsorienterad. Man måste ha mål och handlingsplan, annars driver man snett.
Vilket råd hade du givit till dig själv idag om du fick chansen att backa tiden till 80- och 90-talet?
– Med facit i hand önskar jag att jag tidigare i karriären lagt mer tid på balans mellan arbete, familj och fritid. Jag arbetade nog för mycket. Jag hade nog varit mer effektiv om jag hade haft en bättre balans, säger han.
Peter Jansson är inte bara en framgångsrik entreprenör, utan också en eldsjäl för Norrtäljes näringsliv och idrott. Trots sina framgångar värdesätter han balansen mellan arbete, familj och fritid – något han funnit i sin sommarstuga på Vätö, där han laddar energi för framtida utmaningar.
Therés Stephansdotter Björk, uppvuxen i Vettershaga utanför Norrtälje, har gjort en resa från en lantlig uppväxt till att bli en centralfigur inom rock- och metallkulturen i Sverige. Med Rockverige.se som plattform och en passion för att lyfta fram musiken och artisterna bakom den, har hon satt sitt avtryck både lokalt och internationellt.
Hon växte upp i Vettershaga, där hennes barndom präglades av en idyllisk, bullerbyliknande miljö med kojor i skogen, bad i havet och lek på gammelmorfars lantgård.
– Att växa upp på det sätt som många eftersträvar att göra på sin semester tror jag har format mig till en trygg människa, särskilt med tanke på min ADHD vilket gör att man annars kan vara lite osäker i livet.
Vi kommer att återkomma till hennes ADHD. Men först, kopplingen mellan en idyllisk Astrid Lindgren-uppväxt och hårdrock kan se sig som en omaka emulsion. Men så är det inte.
– Min familj lyssnade på mycket musik, pappa spelade reagge och blues, mamma 60-talsmusik medan min sex år äldre brorsa spelade mer hiphop och rock, och det var det sistnämnda som gav mig mersmak.
Det var först när kärleken kom in i hennes liv som passionen för hårdrocken verkligen tog fart.
– Jag gick estetlinjen på Danderyds gymnasium och träffade en kille som spelade i ett hårdrocksband. Då fanns ingen återvändo, då blev jag mer intresserad av rock och metal vilket inte ansågs särskilt coolt på den skolan.
Men att inte bry sig om vad folk tycker går stick i stäv med rockens själ. Therés menar att själva essensen i rock och metal-genren är ärlighet.
– Rockartister skapar musik de själva älskar och bryr sig kanske mindre om försäljningssiffror eller strömningar. Det är den typen av ärlighet jag uppskattar.
Men det tog två sträcklyssningar på Pain of Salvations album “The Perfect Element” innan hon förstod grejen.
– I den meningen kanske viss rock eller metal, som den progressiva genren där Pain of Salvation befinner sig, är hårdsmält, men om man koncentrerar sig på låttexterna så blir det lätt igenkänning när de sjunger om egna erfarenheter som går att relatera till, vilket gör att musiken då känns på riktigt. Metalgenren sätter inte ihop gruppkonstellationer för att sälja på samma sätt som man kan se i andra genrer.
Foto: Therés Stephansdotter Björk
Den starka kärleken till musik stannade dock inte vid en fritidssysselsättning som för många andra. Therés har gjort det till ett arbete och en livsstil. Under många år har hon arbetat som journalist och fotograf. Hon har följt internationella stjärnor som Iron Maiden, Mötley Crüe, Slipknot, Europe och Slayer på flera spelningar och turnérat med HammerFall och Opeth. Något som gjort att hon fått många nära och starka relationer till banden. Men ett minne sticker ur.
– Det var på en flygning till ett jobb i Los Angeles med Mötley Crüe som mitt kameraobjekt blev stulet från reseväskan. För mig som frilansare så var det ett hårt slag. Nikki Sixx, som också gillar att fota såg det på mitt Instagram-konto, så på deras spelning på Gröna lund kom han fram till mig backstage med en knuten näve, och öppnade den i min hand. Där låg $500 som han gav som ett bidrag till objektivet, vilket gjorde mig otroligt rörd.
Den episoden kan i det stora hela spegla det Therés menar är rock’n’rollens innersta väsen; ärlighet och gemenskap. Det är här ADHD:n kommer in. Det var i vuxen ålder hon fick diagnosen.
– Efter att ha jobbat med musik på olika sätt under 15 år så är det ingen underdrift att påstå att många artister också har det, och för mig bidrar det till ytterligare en samhörighet när stora stjärnor säger till mig “har du också ADHD”?
Therés beskriver hur ADHD:n alltid funnits med henne, även innan hon fick diagnosen, och hur det gett henne en känsla av att vara lite annorlunda. Den inneboende oron och stressen har ibland lett till en kronisk smärtproblematik, något hon gärna hade varit utan. Samtidigt har denna diagnos också fört henne närmare andra, både inom och utanför musikvärlden.
– Jag tror att jag omedvetet har dragits till likasinnade ”weirdos”, haha. Är sannolikt tack vare den som jag hamnat i den här branschen.
Tillsammans med en väninna har hon också diskuterat sina erfarenheter kring ADHD i en podcast, som till och med blev nominerad till Årets Rospigg. Hon ser detta som ett tecken på hur viktigt det är att prata öppet om sina upplevelser.
– Det här community är ganska stort egentligen. Men ändå finns det en stark samhörighet. Känslan är att man tillhör en grupp, vilket också ställer stora krav på inkludering.
Att tjejer inte är överrepresentade varken på eller bakom scenen är kanske inte en överraskning. Denna insikt var en delorsak till att hon och Darren Edwards, skivbolagsprofil startade Rocksverige.se, runt 2014.
– Hemsidan ska vara en rock-outlet för allt som har med hårdrock och metal att göra. Vi vill göra exklusiva grejer, komma artisterna nära. Det gör vi genom intervjuer och krönikor, men vi håller inte på med recensioner vilket kan skapa ett avstånd mellan artist och redaktion. Där de ser oss som fienden.
Foto: Therés Stephansdotter Björk
Sedan var det här med jämställdheten också.
– Vi vill ju ha fler tjejer som spelar och jobbar aktivt med att lyfta det. För branschen är mansdominerad. Jag har tagit många fajter med bolagen, och stöttat kvinnor som hört av sig och håller på med samma sak som jag gör, det ser jag som viktigt.
Men intresset har inte begränsat sig till det journalistiska. Hon är även en utgiven författare. Men resan dit var allt annat än konventionell.
– Jag gick en utbildning i nya medier och hade LIA (lärande i arbete) på en webbredaktion som delade lokaler med ett litet bokförlag, där chefen var hårdrocksfan. Så en dag stod jag i duschen och tänkte hur jag skulle kunna skriva en bok, och jag hade ju tidigare jobbat på en förskola, vilket gjorde att jag kom på att det skulle kretsa just vid barn och hårdrock.
Den fantasivärld hon skapade till de tre böckerna bygger på några karaktärer som hoppar in i en värld där de spelar gitarr. Att det blev just gitarr har sina orsaker i Norrtäljes musikskola på 90-talet.
– Jag var ung och riktig sugen på att få spela just gitarr, men det fanns inga fler platser. Så istället fick jag spela klarinett, vilket var en tragisk historia, haha.
Huvudbudskapen med böckerna handlar om att man ska kunna göra det man vill, att det inte ska finnas pekpinnar. Therés hade en erfarenhet på förskolan med en pojke som under dagarna ville klä sig som en tjej, men inte vågade berätta det för sin konservativa pappa.
– Målet med böckerna är också att främja lässtunden mellan vuxen och barn, men jag gjorde huvudkaraktären till en pojke då killar statistiskt sett har svårare att ta till sig böcker med en tjej som huvudkaraktär. Dessutom kändes det lättare för mig att skriva om en pojke. Hans bästa vän heter Alice och hon får mer och mer plats i historien.
Foto: Therés Stephansdotter Björk
Böckerna togs emot väl av föräldrar och Magnus Utvik på SVT. Men en recensent på Aftonbladet tyckte annorlunda.
– Han sågade mig längs fotknölarna eftersom han argumenterade för att jag gjorde hårdrock och metal barnvänligt, vilket tar bort det läskiga i musiken.
Bättre omdöme har hon däremot fått för de hårdrocksevent hon varit delaktig i på hemmaplan. Där hon tillsammans med Stefan Nicodemus Källström varit pådrivande för att få hit internationella svenska stjärnor som In Flames och Hammerfall.
– Det har varit riktigt roligt att få hit dem, att de kommer till fansen istället för att fans ska komma till Stockholm. Både fans och artister har tyckt det varit roligt att de haft sina “meet & greet” i vår fina stad, artisterna får ansikten och en mer intim relation till sin publik, vilket är viktigare idag än någonsin.
Är Norrtälje metal?
– Ja, vi har en stor hårdrocksfestival i och med “Månegarm open air”, vi har två hårdrocksklubbar (Happy shitty day och den glada grisen) och i övrigt händer det mycket i den här kommunen på sommaren. De evenemang vi hittills anordnat kommer folk till, och det visar att metallen står högt i kurs i denna kommun, det är jätteroligt!
Med sitt engagemang och passion för rocken fortsätter Therés Stephansdotter Björk att sätta Norrtälje på rockens karta – och visa att även en liten stad kan vara en stor spelare inom metal.
Elina från Norrtälje sade upp sig från jobbet, byggde om sin bil och lever på resande fot på Europas vackraste platser. Här är hennes historia om hur hon lever sin dröm, där hennes hem är där hon väljer att parkera bilen. – Det bästa är alla otroliga platser man har sett. Allt från den Franska landsbygden till Norges berg och fjordar, men jag skulle ändå säga att Spaniens kust- och bergsområden slår det mesta, säger Elina Walberg, 32 år och livsnjutare.
När Elina gick på gymnasiet för cirka 15 år sedan, såg hon ett ett reportage om en tjej som bodde i en folkabuss och reste runt – Elina blev inspirerad och har drömt om att förverkliga den sedan dess.
– Idén till att bo i en bil kom redan under gymnasietiden då jag såg ett reportage om en tjej som bodde i en folkabuss och reste runt. Sedan dess har det varit en dröm. Jag har alltid tyckt om att resa och bott en del utomlands – men med bil blir det en helt annan frihet, säger Wallberg.
Elina gjorde slag i saken och har krattade manegen under en längre tid för att kunna exekvera drömmen. Under tiden har hon vuxit som människa.
– Den största utmaningen har varit att bygga bilen. Jag hade ingen tidigare erfarenhet av att bygga eller att planera layout, så det var nog det tuffaste. Sedan var det också svårt att hålla en så låg budget som möjligt. Ju mindre pengar jag lade på bygget, desto längre kunde jag resa. Men det fick mig att växa mycket som person, att känna att jag klarar av det jag tar mig an.
Elina ville ha så mycket pengar som möjligt över till resandet, varför hon alltså bestämde sig för att göra en ombyggd bobil själv. Hon köpte en Ford Transit Tourneo från 2008, satte budgeten för bilbygget till femtiotusen kronor och började bygga bilen själv, i slutet av april 2021. I början av juli samma år stod bilen och Elina själv redo att ta sig an världen. Hon sade upp sig från sitt heltidsjobb som dietist på Norrtälje sjukhus, för att kunna vara så fri som möjligt.
– Mitt tips till andra som vill göra något liknande är att bara göra det – oavsett vad det kan tänkas vara och vilken ålder man är. Jag tror att det viktiga är att man bara tar tag i sin dröm och jag uppmuntrar verkligen till att göra det, för i slutändan är det väl vad livet handlar om?, frågar hon retoriskt.
Initialt, när vädret tillät, reste och bodde hon i bilen runtom i Sverige och Norge. Hon har även rest i Danmark, Tyskland, Luxemburg, Frankrike, Gibraltar och Spanien. Även om det är på Lilla Brogatan i Norrtälje hon är folkbokförd, så är det dit bilen tar henne som hon bor.
– Jag har ju livets finaste bakgård nu. Sedan inser man ganska snabbt att man inte behöver mycket för att leva bekvämt, vilket jag absolut skulle säga att jag gör här i bilen. Jag har allt jag behöver här hemma. En skön säng, kök, rinnande vatten, kyl, frys och toalett. Det enda jag kan längta efter ibland är en varm dusch, men det kan vara härligt med ett uppiggande dopp i havet också, säger hon.
Hennes enda resesällskap på Europaresan är apostlahästarna hon använder vid sina vandringsutflykter men hon saknar inte att resa med någon.
– Det bästa med att resa ensam är att göra precis vad man känner för, och att åka dit man vill. Man är väldig öppen för att möta nya människor och behöver inte anpassa sig. Jag trivs väldigt bra i mitt egna sällskap, det är så jag laddar upp kan man säga. Jag har haft många med mig i bilen sedan i somras. Jag tror jag haft resesällskap totalt fyra månader av tiden jag bott i bilen, så det går ingen nöd på mig, säger hon.
Även om Elinas resa för den här gången har börjat lida mot sitt slut, så har hon redan börjat smida på nya resplaner inför sommaren.
– Jag kommer snart vara hemma i Sverige igen och jobba ett par månader men sedan till sommaren så har jag redan börjat smida nya resplaner. Jag planerar att åka upp till Lofoten, upptäcka mer av Sverige men även eventuellt ta bilen till Skottland och Irland.
Vad är det bästa du tar med dig från resan?
– Det bästa är alla otroliga platser man har sett. Allt från den franska landsbygden till Norges berg och fjordar, men jag skulle ändå säga att Spaniens kust- och bergsområden slår det mesta, säger hon.
Om du bara fick ta med dig tre saker på nästa resa. Vad skulle det då vara? (Förutom bilen)
Nummer ett skulle vara min vattenflaska med kolfilter, den gör att jag kan dricka vatten var jag än är. Den har räddat mig på många vandringar, säger hon och skrattar. Sedan skulle det nog vara min polaroidkamera och ett par bra gåskor, avslutar Elina Wallberg.
Robin drabbades av en stroke 2019, efter en borreliaencefalit och blev halvsidesförlamad. Nu är han influencer och inspirerar andra. – Mitt mål är att visa för andra med hinder att man kan följa sina drömmar och uppnå dem, trots sina handikapp, säger Robin Andersson, 31 år.
Robin hade separerat från sin dåvarande sambom, tillika mor till hans barn och köpt ett totalrenoveringsobjekt som han och barnen skulle bo i – då slog stroken till, gjorde honom halvsidesförlamad och förändrade hans liv totalt. Efter stroken började en lång fysisk och mental resa för Robin. När allt var som svårast bestämde han sig för att ta sitt eget liv.
– Samma dag som jag fick reda på att jag skulle vara med i Sofias Änglar, så hade jag tidigare den dagen planerat för att ta mitt eget liv. Jag var och köpte rep och verktyg för att kunna avsluta livet. Så det det var lite ödets ironi kan man säga. Jag hade total kris i livet, skulle bo ett totalrenoveringsobjekt, jag var handikappad och barnen skulle inte kunna bo med mig. Tack vare Sofias Änglar och det de hjälpte mig med, så kunde barnen bo hos mig och det har hjälpt mig något enormt, säger han. Strax efter det träffade jag min nuvarande fästmö. Hon har haft en otroligt viktig roll i min framgång idag och trott på mig mer än någon annan, fortsätter han.
Innan stroken tränade Robin handboll flera dagar i veckan. Att gå från ett aktivt fysiskt liv med träning på hög nivå till att bli handikappad har varit en enorm utmaning för Robin.
– Tidigare tränade jag handboll fem dagar i veckan. Jag har alltid kört lagsporter hela mitt liv och det kan jag inte göra längre. Jag kan inte gå ut och springa. Det gjorde mig deprimerad, säger han.
Vidare berättar 31-åringen att han fick stroken på grund av att sjukvården misstog hans borreliasymtom för depression. Detta gjorde att han initialt var arg och besviken på sjukvården och samhället. Han var dock tvungen att ändra sitt “mindset” för att kunna fokusera på rehabiliteringen och sina nya förutsättningar i livet.
– Jag blev poppis på rehab för att jag hjälpte andra att pusha sig själva i sin rehabilitering. Mitt största tips är att försöka släppa det hatiska. Jag hörde från alla det är läkarens fel, det är samhällets fel och så vidare. Jag tänkte så själv i början. Hade jag fortsatt så, hade det sänkt mig ännu mer. När jag ändrade mitt mindset, så kunde jag istället switcha om och tänka att jag skall bli den bästa versionen av mig själv.
Robin berättar att han tidigare inte var rädd om sitt liv. Förutom att han jobbade extremt mycket, så hade han inte mycket till övers för konsekvenstänk.
– Det var först när jag var på rehabilitering på Danderyds sjukhus som jag kom till insikt. Tidigare var jag inte rädd om mitt liv. Jag jobbade dygnet runt och tränade jättemycket. Jag glömde helt enkelt bort att alla andra, inte minst att min familj påverkades otroligt mycket av att jag jobbade så mycket. Jag hade inget konsekvenstänk. Jag har riskerat mitt liv så många gånger. Kört motorcykel och bil för snabbt, stått på bergskanter med en öl handen, för att ta några exempel. Jag var inte rädd om mitt liv helt enkelt, säger Robin.
Under rehabiliteringsprocessen utreddes han för ADHD. Att få den diagnosen har hjälpt honom att förstå sig själv och hur han tidigare har agerat i livet.
– Jag har fått förståelse för en del dumma saker jag gjort i livet. Tidigare självmedicinerade jag. Nu har jag fått ADHD-medicin och det har hjälpt mig med koncentration men inte minst till ett bättre konsekvenstänk, säger Robin.
Även om Robin är vänstersidigt svag tillföljd av stroken har han blivit starkare mentalt.
– Jag har hittat mig själv mentalt nu. Jag brukar jämföra det med kriminella som hittar Jesus. På samma sätt har jag funnit mig själv och kan tro på mig själv och mina förmågor istället för Jesus, säger Robin. – Jag har helt klart blivit lugnare som person. Jag har fått ett annat perspektiv på livet och mitt hat har försvunnit. Jag värderar livet mer nu än tidigare, säger han.
När Robin blivit mentalt starkare kunde han återgå till ett normalare liv. En dag testade han att spela datorspelet Counter-Strike och både han själv och omgivningen märkte hur positiv inverkan spelandet hade på hans psykiska hälsa. Efter mycket träning, inte minst eftersom man vanligtvis spelar CS med två händer blev han bättre och bättre. Han började streama sitt spelande på “Twitch” och uppmärksammades av flera stora svenska E-sportsprofiler. Robins ranking inom E-sporten och hans fanbase på sociala medier växte snabbt på kort tid. Nu är han influencer och inspirerar andra, inte minst funktionshindrade till att se bortom sina handikapp.
– Jag fick frågan på Dreamhack om jag skulle välja mitt gamla liv eller mitt nya. Jag var tyst en stund och fick minnes-flashar från mitt tidigare liv. Nu har jag på något sätt en större funktion i samhället, inte bara eftersom jag är lite halvkänd, men jag fyller en viktig roll för andra funktionshindrade genom att visa att man kan ta kontroll över livet igen och följa sina drömmar trots sina handikapp.
Nu vill Robin utveckla handikappanpassade e-sportprodukter, för att kunna hjälpa andra följa sina drömmar.
– Jag har varit kontakt med företag och jag vill utveckla handikappanpassade e-sportsprodukter. Jag har på kort tid lyckats nå den näst högsta rankingen i Counter-Strike. Mitt mål är att visa för andra med hinder att man kan följa sina drömmar och uppnå dem, trots sina handikapp, avslutar Robin Andersson.
Amanda hade en dröm om att kunna jobba heltid med sin största passion – dans. Med lite hjälp på traven genom Norrtälje kommuns kulturpris, har hon kunnat förverkliga drömmen och inspirerar nu andra till att följa sina drömmar. – Det är helt fantastiskt att kunna inspirera andra till att följa sina drömmar. Jag tror att alldeles för få gör det och jag tror att man blir riktigt lycklig först när man gör det som känns bäst i hjärtat och i mitt fall är det dans, säger Amanda Rangemo, grundare av In Motion Movements.
Amandas dröm om att driva en dansskola har hon haft sedan hon var liten. Genom flit och systemantik dansande hon hem Norrtälje kommuns kulturpris 2020 och med hjälp av detta har hon kunnat förverkliga sin barndomsdröm. Sedan några år tillbaka driver hon en av Norrtäljes största dansskolor – In Motion Movements.
– Mitt liv bytte riktning helt och hållet när jag bestämde mig för att satsa på det som jag verkligen ville göra med mitt liv, och jag har aldrig varit lyckligare. Om jag kan inspirera en människa till att våga ta steget, så känner jag att jag har bidragit till mer lycka i världen. Den känslan är oslagbar, säger Amanda.
I dagsläget har In Motion Movements tio danslärare och 350 elever, men Amanda siktar på att växa ytterligare. Hon poängterar emellertid att eleven och deras välmående kommer före hennes ambition om att växa.
– Min vision med In Motion Movements är att fortsätta växa och vara det självklara valet för dans, där alla är välkomna oavsett nivå, ålder eller dansstil. Jag vill att vi ska vara en samlingspunkt för lycka och gemenskap med dansen i fokus. Eleven och välmåendet ska komma först – sedan utvecklingen, säger Rangemo.
Även om det är Amandas egen dröm som hon förverkligat genom verksamheten, lägger hon stort fokus vid eleverna där dansglädje och gemenskap är nyckelord.
– Min drivkraft har alltid varit mina elever. Att se lyckan som dansen ger dem och att se dem utvecklas och växa, är magiskt bara det. Sedan är det självklart en dröm att få jobba med min passion på heltid, säger hon.
Amanda vill inte bara vara en förebild inom danssfären, utan hoppas även att kunna inspirera andra med sin entreprenörsanda, till att våga starta eget och satsa på sina drömmar.
– Det är helt fantastiskt att kunna inspirera andra till att följa sina drömmar. Jag tror att alldeles för få gör det, och jag tror att man blir riktigt lycklig först när man gör det som känns bäst i hjärtat, avslutar Amanda Rangemo.
Ted Lindén, 33 år från Rimbo var grävmaskinist som följde sina drömmar och på fem år har han blivit en framgångsrik musikfilmsskapare. Nu senast är han aktuell med en In Flames-dokumentär som har premiär på Royal bio 13 februari. – Det har varit väldigt kul att få fånga bandet från insidan, bakom kulisserna och få se hur mycket de tycker om varandra och det de gör. Det är det jag hoppas kunna förmedla, säger Ted Lindén.
Ted är hantverkare i botten
och arbetade tidigare som grävmaskinist men för fem år sedan började han intressera sig för filmskapande och sen dess har bitarna fallit på plats.
– Jag har hängt mycket i de här kretsarna och känt folk som känner folk och det var så det startade, säger Ted. När jag började och tyckte att det här var roligt, satte jag som målsättning att jag skulle kunna livnära mig på detta inom två år och det har jag kunnat göra om jag velat. Jag har dock jobbat mycket dubbelt för att kunna göra en del investeringar, säger Ted.
På kort tid har Ted gått från grävmaskinist till att göra musikvideos till välkända artister så som bland annat Saxon, Peter Jöback och Self Deception. Han har också varit turnéledare för E-types nya metallprojekt “Dampf”, till vilka han även gjort musikvideos. Onekligen har musikbranschen sett att han har talang för sitt skapande.
– Det är svårt att själv se att man har talang. Det är mer när man får bekräftelse från omgivningen och kanske speciellt från uppdragen man gör som man inser att man gör rätt, säger Ted. Sedan är det som med all konst att alla kan inte gilla allt. Vissa kan tycka att det jag gör är jättedåligt medan andra kan tycka att det är fantastiskt.
Även om det primärt är musikvideos Ted jobbar med så har han tagit ut svängarna i sitt senaste projekt. 13 februari visas Nämligen världspremiären minidokumentären “The Journey home”, på Royal bio i Norrtälje. I dokumentären får man följa In Flames på deras två avslutande shower under världsturnén 2022. Ted står för såväl filmning som regi och redigering.
– Det är jag som skött såväl filmning som intervjuer och redigering. När det gäller den här typen av projekt, där man följer exempelvis In Flames, så vill de inte det ska springa runt ett kamerateam och störa. Man skall vara lite av en fluga på väggen och skildra verkligheten, säger Ted.
Det är inte bara första gången Teds projekt visas i bioformat, utan det är även första gången han gör en dokumentärfilm.
-Utmaningarna har varit många men just efterarbetet är det som varit svårast. Dokumentären är skapad efter materialet som är filmat och sedan gäller det att få till en röd tråd i efterhand. Sen har det varit en utmaning att kunna få detta till bioformat, säger Ted.
Vad har du för förväntningar på premiären på måndag?
– Jag är jävligt nervös. Jag hoppas att folk kommer gilla den och man vill ju inte att folk skall kasta tomater, säger Ted och skrattar. Jag tror främst att man är nervös för att spela upp sin konst på hemmaplan, eftersom det är här man är mest blottad. Jag upplevde lite samma känsla hos In Flames, det vill säga att man har mest prestationsångest inför de som känner en bäst, säger han.
Vad kan åskådarna förvänta sig av dokumentären?
Det har varit väldigt kul att få fånga bandet från insidan, bakom kulisserna och få se hur mycket de tycker om varandra och det de gör, och det hoppas jag kunna förmedla, avlutar Ted Lindén.
TED TALKS Ålder: 33 år Bor?: Gottröra Favoritplats på jorden – USA, Kalifornien
Var i Rimbo tar man en tjej på dejt? Jag måste svara Topkapi för att det är kul.
Vem i Rimbo skulle du byta plats med för en dag och varför? – Passar på den frågan.
Om jag säger “Gläntan” – Vad säger du då? Usch
Hur många ben i kroppen har du brutit? Kanske tio.
Foto: Sarah ÖdqvistFoto: Mathias BlomFoto: Eric CantoFoto: Eric Canto
Denise Keyser är entreprenören som alltid har kastat sig in i nya saker, kvinnan bakom ”Shamanic Management” och som sedan en tid tillbaka har sadlat om till manager. När Denise fick frågan blev det ett solklart ja till att jobba med Norrtäljekillen, vännen och artisten Caspar Camitz . Han gjorde succé i Idol och turnerar nu landet runt både solo, i olika musikaliska konstellationer och med bandet Katmanlo.Spontan, nyfiken på
livet och entreprenör ut i fingerspetsarna är förmodligen drivkraften och den röda tråden genom Denise liv. Att hon skulle bli artistmanager var inget hon för några år sedan trodde hon skulle göra, men att ta sig an en utmaning och prova något nytt är en av sakerna hon gör bäst. Hur Denise hamnade i Norrtälje för över 20 år sen är ännu ett bevis på det.
-Jag tog fram telefonkatalogen, blundade, satte ner fingret och hamnade i Rimbo. Sen kollade jag upp vilken stad som orten tillhörde och så hamnade jag i Norrtälje, säger hon och skrattar.
Sen dess har Denise inom kommunen arbetat som såväl tatuerare, socionom och numera ägare av café- och yogastudion ”Atmajala” nere vid ån. Hon startade verksamheten 2017 genom att praktiskt taget snubbla över en ”till salu”-skylt på väg till tandläkaren. Denise såg möjligheterna till att kunna kombinera yoga, SUP och intresset för mat.
– Min man, som jag hade i telefonen när jag såg det här fantastiska kinderägget till byggnad, undrade om vi inte kunde äta middag innan vi bestämde oss för att köpa det. Jag la på med honom och ringde upp mäklaren, säger Denise med ett leende.
Det var också där hon mötte Caspar, som började jobba på cafét och en stark vänskap växte fram. Denise har alltid haft ett stort musikintresse, prenumererade på MR Music kassettband när hon var liten och kommer än i dag med väskan full av LP-skivor till en fest. När Caspar äntrade hennes liv med sin spirituella soul, som Denise väljer att kalla hans sound, blev det ett solklart ja när han några år senare frågade om hon ville bli hans manager. För Caspar var det självklart att valet skulle falla på Denise.
”Därför att du kan se mig bortom, du kan se vad som är bra för mig, mitt allvar, ett brutalt skapande, en komplettering, jag ser att jag behöver det, du lyfter mig till något ännu bättre”
Varför tror du själv att du kommer lyckas axla rollen som manager? – Jag är genuint intresserad och ser hans ofantligt stora talang. Den vill jag att så många som möjligt ska få komma i kontakt med, också hans uttryck och budskap i musiken, och inte minst hur han berör.På frågan om vad
hon tror största utmaningen skulle kunna vara, så svarar hon leendes att det i så fall skulle vara Caspars personlighet. Den som hon beskriver som frihetsälskande och en person som inte är jätteförtjust i ramar, vilket egentligen också skulle kunna passa in på henne själv. Denise fortsätter:
– Eftersom jag vet hur svårt det kan vara att anpassa sig men också vinsten i att faktiskt ha en ram så tror jag att jag kan hjälpa till med det som krävs för att få ut hans fulla potential. Energier kan lätt fara ut och ramen kan då i stället bli en arena för skapande om man får ett space att rikta kreativiteten rätt.
I grund och botten är det ett företag som ska fungera men alla konstnärer behöver kreativitet och inspiration. Denise förklarar att det är en av uppgifterna som hon ser som ett av det viktigaste uppdragen i hennes roll som Caspars manager, att hålla kreativiteten och inspirationen levande.
– Jag bestämde mig tidigt för att bli egenföretagare och har lärt mig otroligt mycket på den vägen. Jag gillar friheten det kan ge och jag tror att allt man tar sig för leder någonstans som man kan använda sig av senare.
Att till exempel gå från tatuerare till socionom kan i de flesta öron låta som en jättestor vändning men hon berättar att yrkena i sig inte är så långt ifrån varandra som man vid första anblick kan tro, inte enligt Denise i alla fall.
– När man tatuerar och möter människor på det viset, halvnakna med en nål någonstans i kroppen så börjar folk prata och öppna upp, säger hon med glimten i ögat.
Som socionom arbetar man främst med människor och det är lite så som Denise ser på saken, att hon har haft den ynnesten och jobbat hårt för att plocka med sig mycket från spridda håll. Inom yrket har hon arbetat med tunga ämnen inom familjerelationer, men även fått med sig kunskap av coaching, ledarskap, rådgivning och samtalsterapi. Hon står fast besluten om att socionomutbildningen är det bästa hon har gjort.
– Det är en backup i allt och har gett stöttning i allt jag hittills gjort. Jag tror att alla vägar leder någonstans och är säker på att min erfarenhet därifrån kommer att ge mig mycket även idag och framöver.
Denise menar att hennes bild av management är just det – totalt management. Att finnas för Caspar i alla olika delar, i hela artisteriet. Här kan hon dra nytta av tidigare erfarenheter och knyta ihop säcken.
– Skriva avtal är en del, coaching och motivation en annan del, men också vägledning och en hel del strategi vilket jag ägnat en stor del av mitt liv till på många olika sätt.
Att Denise har många timmar i skolbänken bakom sig och testat mycket är en sak som är säker. Musikindustrin var däremot något helt nytt men trots det så var det aldrig en fråga om att tacka nej när Caspar frågade om Denise kunde tänka sig att anta uppdraget.
– Hur svårt kan det var tänkte jag? Så klart med stor respekt för branschen, alla yrken har sina sidor. Jag började såklart göra research och ringde runt till mina kontakter som varit eller är aktiva i musikbranschen och fick tips om en bra utbildning på DMG. Den har jag nu genomfört under våren och har precis fått diplom.
Med ett Music Industry Diploma på cv:t ser Denise ljust på framtiden som manager. Hon är redan i full gång med att boka spelningar till Caspar, utvecklas i rollen och ta sig an musikindustrin med storm.
