Therés Stephansdotter Björk, uppvuxen i Vettershaga utanför Norrtälje, har gjort en resa från en lantlig uppväxt till att bli en centralfigur inom rock- och metallkulturen i Sverige. Med Rockverige.se som plattform och en passion för att lyfta fram musiken och artisterna bakom den, har hon satt sitt avtryck både lokalt och internationellt.
Hon växte upp i Vettershaga, där hennes barndom präglades av en idyllisk, bullerbyliknande miljö med kojor i skogen, bad i havet och lek på gammelmorfars lantgård.
– Att växa upp på det sätt som många eftersträvar att göra på sin semester tror jag har format mig till en trygg människa, särskilt med tanke på min ADHD vilket gör att man annars kan vara lite osäker i livet.
Vi kommer att återkomma till hennes ADHD. Men först, kopplingen mellan en idyllisk Astrid Lindgren-uppväxt och hårdrock kan se sig som en omaka emulsion. Men så är det inte.
– Min familj lyssnade på mycket musik, pappa spelade reagge och blues, mamma 60-talsmusik medan min sex år äldre brorsa spelade mer hiphop och rock, och det var det sistnämnda som gav mig mersmak.
Det var först när kärleken kom in i hennes liv som passionen för hårdrocken verkligen tog fart.
– Jag gick estetlinjen på Danderyds gymnasium och träffade en kille som spelade i ett hårdrocksband. Då fanns ingen återvändo, då blev jag mer intresserad av rock och metal vilket inte ansågs särskilt coolt på den skolan.
Men att inte bry sig om vad folk tycker går stick i stäv med rockens själ. Therés menar att själva essensen i rock och metal-genren är ärlighet.
– Rockartister skapar musik de själva älskar och bryr sig kanske mindre om försäljningssiffror eller strömningar. Det är den typen av ärlighet jag uppskattar.
Men det tog två sträcklyssningar på Pain of Salvations album “The Perfect Element” innan hon förstod grejen.
– I den meningen kanske viss rock eller metal, som den progressiva genren där Pain of Salvation befinner sig, är hårdsmält, men om man koncentrerar sig på låttexterna så blir det lätt igenkänning när de sjunger om egna erfarenheter som går att relatera till, vilket gör att musiken då känns på riktigt. Metalgenren sätter inte ihop gruppkonstellationer för att sälja på samma sätt som man kan se i andra genrer.
Den starka kärleken till musik stannade dock inte vid en fritidssysselsättning som för många andra. Therés har gjort det till ett arbete och en livsstil. Under många år har hon arbetat som journalist och fotograf. Hon har följt internationella stjärnor som Iron Maiden, Mötley Crüe, Slipknot, Europe och Slayer på flera spelningar och turnérat med HammerFall och Opeth. Något som gjort att hon fått många nära och starka relationer till banden. Men ett minne sticker ur.
– Det var på en flygning till ett jobb i Los Angeles med Mötley Crüe som mitt kameraobjekt blev stulet från reseväskan. För mig som frilansare så var det ett hårt slag. Nikki Sixx, som också gillar att fota såg det på mitt Instagram-konto, så på deras spelning på Gröna lund kom han fram till mig backstage med en knuten näve, och öppnade den i min hand. Där låg $500 som han gav som ett bidrag till objektivet, vilket gjorde mig otroligt rörd.
Den episoden kan i det stora hela spegla det Therés menar är rock’n’rollens innersta väsen; ärlighet och gemenskap. Det är här ADHD:n kommer in. Det var i vuxen ålder hon fick diagnosen.
– Efter att ha jobbat med musik på olika sätt under 15 år så är det ingen underdrift att påstå att många artister också har det, och för mig bidrar det till ytterligare en samhörighet när stora stjärnor säger till mig “har du också ADHD”?
Therés beskriver hur ADHD:n alltid funnits med henne, även innan hon fick diagnosen, och hur det gett henne en känsla av att vara lite annorlunda. Den inneboende oron och stressen har ibland lett till en kronisk smärtproblematik, något hon gärna hade varit utan. Samtidigt har denna diagnos också fört henne närmare andra, både inom och utanför musikvärlden.
– Jag tror att jag omedvetet har dragits till likasinnade ”weirdos”, haha. Är sannolikt tack vare den som jag hamnat i den här branschen.
Tillsammans med en väninna har hon också diskuterat sina erfarenheter kring ADHD i en podcast, som till och med blev nominerad till Årets Rospigg. Hon ser detta som ett tecken på hur viktigt det är att prata öppet om sina upplevelser.
– Det här community är ganska stort egentligen. Men ändå finns det en stark samhörighet. Känslan är att man tillhör en grupp, vilket också ställer stora krav på inkludering.
Att tjejer inte är överrepresentade varken på eller bakom scenen är kanske inte en överraskning. Denna insikt var en delorsak till att hon och Darren Edwards, skivbolagsprofil startade Rocksverige.se, runt 2014.
– Hemsidan ska vara en rock-outlet för allt som har med hårdrock och metal att göra. Vi vill göra exklusiva grejer, komma artisterna nära. Det gör vi genom intervjuer och krönikor, men vi håller inte på med recensioner vilket kan skapa ett avstånd mellan artist och redaktion. Där de ser oss som fienden.
Sedan var det här med jämställdheten också.
– Vi vill ju ha fler tjejer som spelar och jobbar aktivt med att lyfta det. För branschen är mansdominerad. Jag har tagit många fajter med bolagen, och stöttat kvinnor som hört av sig och håller på med samma sak som jag gör, det ser jag som viktigt.
Men intresset har inte begränsat sig till det journalistiska. Hon är även en utgiven författare. Men resan dit var allt annat än konventionell.
– Jag gick en utbildning i nya medier och hade LIA (lärande i arbete) på en webbredaktion som delade lokaler med ett litet bokförlag, där chefen var hårdrocksfan. Så en dag stod jag i duschen och tänkte hur jag skulle kunna skriva en bok, och jag hade ju tidigare jobbat på en förskola, vilket gjorde att jag kom på att det skulle kretsa just vid barn och hårdrock.
Den fantasivärld hon skapade till de tre böckerna bygger på några karaktärer som hoppar in i en värld där de spelar gitarr. Att det blev just gitarr har sina orsaker i Norrtäljes musikskola på 90-talet.
– Jag var ung och riktig sugen på att få spela just gitarr, men det fanns inga fler platser. Så istället fick jag spela klarinett, vilket var en tragisk historia, haha.
Huvudbudskapen med böckerna handlar om att man ska kunna göra det man vill, att det inte ska finnas pekpinnar. Therés hade en erfarenhet på förskolan med en pojke som under dagarna ville klä sig som en tjej, men inte vågade berätta det för sin konservativa pappa.
– Målet med böckerna är också att främja lässtunden mellan vuxen och barn, men jag gjorde huvudkaraktären till en pojke då killar statistiskt sett har svårare att ta till sig böcker med en tjej som huvudkaraktär. Dessutom kändes det lättare för mig att skriva om en pojke. Hans bästa vän heter Alice och hon får mer och mer plats i historien.
Böckerna togs emot väl av föräldrar och Magnus Utvik på SVT. Men en recensent på Aftonbladet tyckte annorlunda.
– Han sågade mig längs fotknölarna eftersom han argumenterade för att jag gjorde hårdrock och metal barnvänligt, vilket tar bort det läskiga i musiken.
Bättre omdöme har hon däremot fått för de hårdrocksevent hon varit delaktig i på hemmaplan. Där hon tillsammans med Stefan Nicodemus Källström varit pådrivande för att få hit internationella svenska stjärnor som In Flames och Hammerfall.
– Det har varit riktigt roligt att få hit dem, att de kommer till fansen istället för att fans ska komma till Stockholm. Både fans och artister har tyckt det varit roligt att de haft sina “meet & greet” i vår fina stad, artisterna får ansikten och en mer intim relation till sin publik, vilket är viktigare idag än någonsin.
Är Norrtälje metal?
– Ja, vi har en stor hårdrocksfestival i och med “Månegarm open air”, vi har två hårdrocksklubbar (Happy shitty day och den glada grisen) och i övrigt händer det mycket i den här kommunen på sommaren. De evenemang vi hittills anordnat kommer folk till, och det visar att metallen står högt i kurs i denna kommun, det är jätteroligt!
Med sitt engagemang och passion för rocken fortsätter Therés Stephansdotter Björk att sätta Norrtälje på rockens karta – och visa att även en liten stad kan vara en stor spelare inom metal.
Scrolla ner för fler bilder.